Stora delar av Kambodja bombades intensivt under Vietnamkriget. I synnerhet områdena utefter den vietnamesiska gränsen

Mr Pumpys hemsida Cycling Cambodia är ovärderlig när man planerar sin cykling. http://www.mrpumpy.net/rides/8-cambodia/BSA-Cambodia-1.html

Krong Koh Kong

På väg mot Kampot

Ovan: Bilder från begravningen i Kampot

Takeo

Det “röda” vägdammet är inte bara karakteristiskt för Kambodia, det gjorde att jag fick ögonproblem.

Bilder från Phnom Penh

Tuol Sleng, den f.d. skolan som blev en fruktad dödsfabrik

Kokosnötförsäljare i Neak Luong

 
Magiska Phnom Penh och 
gäst hos sörjande i Kampot

Besöket i Kambodja blev inte särskilt långt - passerade i princip bara rakt igenom och mot gränsen till Vietnam. Sedan vietnamkriget lider folket, särskilt bönderna av att marken är översållad av odetonerade bomber och granater. Så här skriver Colin Burke i The Daily Iowan, under rubriken: KILLING FIELDS STILL DEADLY:
Roughly 50.000 tons of unexploded bombs and 3.75 million undetonated small munitions from cluster bombs, according to the United Nations.
Detta leder till stora problem för utveckling av jordbruket som leder till fattigdom och nöd.
Att Kambodia inte heller dragits med i den snabba utveckling som för övrigt råder i många av sydostasiens stater, kunde jag konstatera när jag cyklade en längre tid i landet ett par år senare. Men det är en annan historia.



Ur Dagboksanteckningar och mail:


Ur DAGBOKEN:
Lördag 12/2, Klong Yai - Koh Kong, Kambodja 
Distans 26,7 km

Startar från Klong Yai vid sjutiden och tar det ganska lugnt de ca 15 kilometrarna fram till gränsen. Gränsområdet är förvandlat till en gigantisk marknad.
Visumformaliteterna är omfattande men går smidigt. Passet scannas och jag själv fotograferas med en webkamera. Visumet kostar 1100 bath.
Strax efter gränsen träffar jag ett ungt schweiziskt par som är på ”hemväg” efter ett par månaders cykling. Jag får deras Lonely Planet Cambodia-guide och det dom hade kvar av kambodjansk valuta. Som de flesta andra cyklister jag träffade på min resa har de byggt sina långfärdshojar på Mtb-cyklar.

Cyklar vidare mot Koh Kong och tar in på ”Otto´s Guesthouse.” 
Otto, ägaren, är tysk och har bott länge i Kambodja.
Han hade tidigare ett bageri, men driver nu det populära gästhuset.
De flesta som bor här är faktiskt långtidsboende i Thailand. De tillbringar ett dygn här i Kambodia för att sedan kvalificera sig för ett nytt två-månaders 
visum till Thailand.. Endast ett fåtal avser ta snabbåten till Sihanoukville, som går något hundratals meter från Otto´s.

(Man kan cykla ner till Sihanoukville, men vägen lär vara i dåligt skick och det finns inga bra övernattningsmöjligheter.)



Söndag 13/2, Koh Kong - Sihanoukville Beach, båt. 

Båtresan tar fyra timmar. Hamnar mellan en norrman i oljebranschen och en brasilianska bosatta i Pattaya respektive Phnom Penh. Norrmannen har bott i Thailand i drygt fyra år medan brasilianskan, för övrigt ett språkgeni, som förutom khmer också kommunicerar på udda språk som farsi, phastun och urdu, är gift med en landsman som är lärare på universitetet i Phnom Penh.
Det visar sig senare att också tidigare nämnda Sylvie Theberge är med på samma båt. Hon sitter på taket under resan tillsammans med två unga cyklister från Kalifornien. De planerar att dra mot Kampot direkt efter framkomsten.
Väl framme cyklar jag söderut mot centrum och passerar ett flertal populära beacher; Victory Beach, Independence Beach och Sokha Beach innan jag till sist bestämmer mig för att stanna till på Ochheutial Beach och hyr ett hyggligt rum på Alberts Guest House för $10.
Drar senare ner till beachen. Sanden är fin som mjöl och så ljus att jag trots solglasögon måste skugga ögonen med handen. Hela stranden kantas av Guest Houses och små restauranger men ganska få turister. Det är billigt i Kambodja. För en rejäl middag med öl betalar jag fyra dollar.

Måndag 14/2, Sihanoukville City  (Kompong Som)

Bestämmer mig för att flytta in till ”downtown” Sihanoukville, som ligger femton minuters väg på cykel från beachen. Bl.a. ligger det lite bättre till när jag skall skaffa visum till Vietnam, som lär vara en krånglig historia.
Fixar därför ett rum på Angkor Inn.
Ägarinnan ”Mom” en kvinna i 50-årsåldern tillhör en av de många som drabbades av Röda Khmererna och Pol Pot. Hon berättar att hon miste större delen av sin familj.
Hon tog över Angkor Inn efter en italienare 1996.
-Havn’t change prices since, säger hon. 
Jag betalar $10 för dubbelrum med A/C och TV.


Ur ett MAIL:
Hej 
Har varit och fixat visum till Vietnam idag. Alla hade sagt och i reseguiderna påstår man att det tar en, kanske två, sannolikt fler dagar att få fixat ett visum till Vietnam. Det är en helvetes byråkrati på vietnamesiska konsulatet, sägs det.
Det tog tio minuter!!! Gossarna på konsulatet var hur trevliga och hur informella som helst. 
Mitt visum gäller från den 24 februari till den 24 mars. Jag sticker härifrån i morgon bitti mot Kampot. 

Tisdag 15/2, Sihanoukville - Kampot 
Distans: 105km , Tid: 6tim,  Medelh. 17km/t

Ur Dagboken:
När jag drar från Angkor och Sihanoukville vid 7-tiden på morgonen kommer Mom med en plastkasse med lite frukt, en flaska vatten och en burk juice.
De första 40-45 kilometrarna är intressant cykling; bra väg omväxlande landskap och många små byar. Framme i Veal Rinh, där man kan välja att ta riksväg 3 norrut mot Phnom Penh och riksväg 4 mot Kampot träffar jag ett ungt holländskt par på tandem. De kommer från Kampot och är på väg mot kusten.
-55 kilometer kvar, pustar dom och trampar vidare mot Sihanoukville.
Medan jag äter lunch dyker en ung tysk cyklist upp. Han berättar att han köpt cykeln, en gammal mountainbike, i Bangkok för $200, och sedan cyklat under flera månader i Laos, Vietnam och Kambodja. Bl.a. har han besökt Bokor Hill; På 1920-talet en påkostad fransk kurort med hotell och kasinon och katolsk kyrka. Idag en spöklikt öde och vindpinad plats; en väderstation och öde ruiner dekorerade med vildväxande blommor och mossa. Det är dålig väg ditupp och rejält brant.
-Det tog mig nio timmar att ta mig dit, berättar den unge tysken.

Avslutningen på etappen fram mot Kampot blir slitsam i stark motvind, samtidigt som jag plågas  av skavsåret i baken.
Får ett rum på Mealy Chenda, ett trevligt och populärt guesthouse inhyst i en ganska sliten byggnad i fransk kolonial still.

Ur ett MAIL:
Onsdag 16/2, Kampot

Johm riab sua (Det lär betyda hej på khmer.) 
Sista kvällen i Kampot. Det blåser svalt från havet i söder, det är beckmörkt och intill mig här på Internet-cafeét sitter en ung buddistisk munk, klädd i den karakteristiska saffransgula svepningen och med rakat huvud. Han lär sig att jobba med en dator. På avstånd hör jag filmmusiken från en näraliggande biograf. 

Kom till Kampot i går eftermiddag efter nästan sex timmar i sadeln och efter att ha tillryggalagt nästan 110 kilometer från Sihanoukville. 
När jag närmade mig Kampot i går hörde jag musik redan på långt håll. Det lät som en gamelanorkester - träblock, marimbas, trummor och klockspel. 
På jakt efter ett boende kom jag att passera platsen där orkestern befann sig. Där var ett öronbedövande larm. 
Efter att ha inkvarterat mig och duschat, gick jag ut och tänkte ta lite bilder på orkestern och evenemanget. 
Det verkade vara bröllop på gång. 

Jag knallade omkring med kameran redo bland alla färgglada dekorationer och alla de dukade borden, när en ung khmer-man kommer fram och upplyser mig på något knagglig engelska att “detta faktiskt är en begravning.” Han ser sorgsen och lite förebrående ut. Jag stoppar ner kameran. 
En äldre kvinna drar emellertid med mig in till det allra heligaste, ett rum överdådigt dekorerat och med nåt altarlikande mot en kortvägg. Det mesta går i guld och rött. Praktfullt. Hon ber mig sitta ner på en stråmatta. 
Strax kommer en ung flicka och berättar på bruten engelska att det är kvinnans man som avlidit, eller om det är hennes far. Jag fattar inte helt blandningen på khmer och engelska. Jag sitter ner en stund och försöker se lite kontemplativ ut, med tanke på omständigheterna. 
Sedan bjuder mig kvinnan, änkan?, via den unga tolken, att komma på själva festligheterna (kan man säga så om en begravning?) lite senare på kvällen. 

Jag tänkte inte gå dit, men eftersom det här i Kampot är dålig eller ingen gatubelysning orienterade jag fel i mörkret och hamnade ändå mitt i begravningen. Den liknade nu mest en filmpremiär i Hollywood! 
Elegant klädda människor kom i en aldrig sinande ström Själv ser jag ut som en vilsegången campare.
Jag bjuds till ett bord. Där sitter redan ett antal damer i olika åldrar. Där serveras helstekt fisk, grisfötter i gelé, vegetabilier av alla tänkbara slag. (Jag skriver vegetabilier, för jag har inte en susning om vad det var för grönsaker.) Där finns också räkor och andra skaldjur. 
Jag får en skål med ris, sedan förväntas man med hjälp av ett par pinnar förse sig med det övriga tilltugget. 

Under tiden hamrar gamelanorkestern oförtrutet på, ibland avlösta av en kille som virtuost gnider på en ensträngad fiol medan en ung tjej sjunger i falsett. 

Jag drar till hotellet vid 22-tiden mätt både på både mat och uppmärksamhet., då jag avslutningsvis får sitta tillsammans med änkan? och de närmaste släktingarna när alla gästerna tackar och tar adjö. 
Någon påstod senare att en sådan begravning håller på i sju dagar! 

Klockan är nu åtta på kvällen och filmen på biografen intill är ännu inte slut och intill sitter fortfarande den unge buddistiske munken och trevande skriver på datorn med khmerska skrivtecken. 
Ute på torget intill lyser några sparsamt placerade gatlampor upp små gulvita öar i mörkret. Det är nåt magiskt med nätterna i tropikerna. 


Torsdag 17/2, Kampot-Takeo 
Distans 95 km, Körtid 5 tim 20 min. Medelh.18 km/t.

Ut DAGBOKEN:
Totalt har jag hittills cyklat ganska exakt 800 km och etappen hit till Takeo blev den tuffaste hittills. Dels besväras jag av såret i baken som inte vill läka, dels cyklade jag fel ett tiotal kilometer. Dessutom drabbades jag av resans första punktering och konstaterar dessutom ett ekerbrott.
Hinner bara cykla någon kilometer innan backdäcket säckar ihop med en dov suck. En spetsig pinne hade ätit sig in i det punkteringssäkra Schwalbe-däcket. Krånglar av hjulet, byter slang och fortsätter en halvtimma senare mot Takeo med skiten kedjeolja upp till armbågarna.
Eftersom jag upptäckte ekerbrottet när jag lagade punkan försöker jag cykla ”mjukt”. Men hur gör man det när vägen ser ut som en nyplöjd åker. Det karakteristiska röda kambodjanska dammet täcker allt och letar sig in i öron och näsborrar och torkar ut halsen.
I byn Angk rekommenderas att man tar en avtagsväg österut  mot Takeo. Det var här jag körde fel.
Dammig trött och allmänt eländig kom jag fram till Takeo ganske sent på eftermiddagen. Gubbarna på den lilla krogen mitt i byn käkar och dricker risbrännvin när jag beställer något kallt att dricka.
Plötsligt kommer en stor gris in på baren. Ingen ägnar den någon större uppmärksamhet annat än att servitrisen till synes rutinmässigt häller upp vatten i en skål till den.
Tar in på ett gästhus vägg i vägg med baren där det visar sig att Sylvie också bor.
Vi kommer överens om att cykla tillsammans in till Phnom Penh i morgon.
Fram på småtimmarna lullar gubbarna och grisen iväg i mörkret in mot centrum.


Fredag 18/2, Takeo - Phnom Penh 
Distans 85 km, Tid: 4 tim 50 min. Medelh. 17,5 km/tim.


Ur ett MAIL:
Phnom Penh 19 februari
…. 
Kom fram till Takeo trött, sliten och täckt av rött vägdamm. Dessutom är bakhjulet skevt! 
Träffade Sylvie, som jag tidigare träffat i Thailand. Ett verkligt cykelproffs. Tunn som silkespapper men stark som en björn. Vi cyklade tillsammans till Phnom Penh. En het dag och vi stannade ofta och fyllde vatten eller sockerrösjuice i våra flaskor. Jag plågas en del av såret i baken trots att jag fyllt byxorna med skumplast. Har svårt att sitta.
Väl inne i Phnom Penh lotsar Sylvie genom centrum i hög fart. Ibland har vi drygt 40 km/tim när vi kör slalom genom den täta och hektiska trafiken, trots att det skeva bakhjulet knappt går genom ramen. 
Vi tar in på Narins Guesthouse mitt i centrum - var sitt rum med aircondition, tv, varmt vatten och tre bäddar! Pris $10. Helt OK. 
…
Monterade av det skeva bakhjulet och hittade en "verkstad", d.v.s. några snubbar i ett gathörn som hade en kompressor för luft och lite verktyg. Dock ingen avdragare för kuggkasetten eller ekrar för 28-tums hjul. (Hade som tur var köpt en avdragare på Clas Ohlson och hade reservekrar. Saker man bör ha med i verktygsväskan.) 
De unga grabbarna visste inte hur de skulle få av växelkasetten, som ju är gängad åt ”fel” håll. De kliade sig bekymrat i huvudet. Men när mäster anlände efter några minuter var hjulet reparerat, riktat och klart på mindre än en halvtimme. Pris 2000 riel = $0.50 = 4 kronor!!! 
Stannar här ytterligare ett par dagar. Är lite sargad i baken och behöver lite relax. 


Ur ett MAIL:
Phnom Penh 20-22 februari
Det finns dom som säger: Phnom Penh is wild!! Men sa farligt är det inte även om trafiken är tät som ett bambusnår och djungelns lag råder. Trafikfascism, säger en del. 
Hur som helst. Starkast bestämmer; först i rang de stora lyxiga Lexus-stadsjeeparna, sedan de stora lastbilarna och personbilar. Därefter motorcyklar i fallande kubikstorlek och långt ner cyklar och totalsist fotgängare. 
Trots den larmande trafiken finns det inga övergångsställen. Man tar helt enkelt ett djupt andetag och promenerar så obesvärat som möjligt rätt ut i larmet och som genom ett under öppnar sig trafikfloden.

Jag har haft ett rejält skavsår i baken de senaste veckorna och som inte helt hunnit läka under de få vilodagar jag haft. Jag har valt att inte smörja in det och i stället försökt hålla det torrt. Jag tror inte att salvor, varken Idomin eller annan, är till nytta när det redan blivit ett öppet sår.


Sylvie Theberge drar norrut mot Siem Riep och Angkor Wat och jag har varit på museum. Det kallas så det tidigare fängelset Tuol Sleng, en f.d. högstadieskola som Pol Pot och hans hejdukar förvandlade till en avrättningsplats. De röda khmererna förfaller inte ha varit så värst röda! De avrättade ju lika gärna medlöpare som motståndare.   Röda Khmeraktivister torterades, hängdes och slogs ihjäl i nästan lika hög utsträckning som politiska motståndare. 

Day One – Year Zero!
Den 17 april 1975 mellan klockan 11 och 18, rensade Pol Pot och hans hejdukar  tvåmiljoners-staden Phnom Penh på alla dess invånare. 
Man skrotade också alla slags fordon; flygplan, bilar, motorcyklar, vanliga cyklar, tåg, rubbet. Landet rensades också på klockor och olika elektriska och elektroniska prylar. Pengar brändes upp!
Terrorn kunde börja.



Tisdag 22/2, Phnom Penh - Neak Luong 
Distans 63 km, Tid. 3 tim 30 min. Medelh. 17.5 km/tim.

Har inte fått bukt med skavsåret och fyller därför cykelbyxorna med två decimeter skumgummi i skrevet och försöker sitta än på den ena och än på den andra skinkan. Jag är skinnflådd och ser ut som in babian på de delar av baken som man normalt sätter på sadeln. Det svider.

Lämnar Phnom Penh när solen knappt når över horisonten i öster. Trafiken är redan tät och solen färgar rökgaserna i orangerött och trottoarerna är fyllda med människor som antingen är på väg till jobbet, joggar, gymnastiserar eller spelar badminton!

Ur ett MAIL:
Alltså. Jag lämnar Phnom Penh, ungefär när det börjar ljusna och alla råttor drar sig tillbaka ner i kulvertar och kloaker. Efter en tuff cykling når jag fram till färjan över Mekong till Neak Luong; En fnösktorr håla av samma solbrända, dammiga karaktär som byarna i en spagetti-western. Klockan tio på kvällen är staden försänkt i ett totalt mörker.

Värst av allt är emellertid att mitt ena öga har svullnat igen. Förmodligen retat av det röda kambodjanska dammet.  Det är helt igenmurat och på det lilla hotellets lilla skröpliga TV visades en kambodjansk porrfilm!
Trots såret i baken och det svullna ögat, siktar jag på Svay Rieng i morgon.

  

Onsdag 23/2, Neak Luong - Svay Rieng 
Distans 66 km, Tid 3 tim 30 min. Medelh 18.5 km/tim

Ögat var bättre när jag vaknade idag. Drar iväg som vanligt tidigt för att utnyttja de svala morgontimmarna. Vid  niotiden är det redan hett.
Jag har funnit att det blir för varmt framemot eftermiddagen, så som regel siktar jag in mig på att inte cykla efter klockan ett, två på eftermiddagen. 
Då får jag också tid att duscha, vila, dricka och äta något. Passar på att ta lite bilder och hinner också bekanta mig något med platsen och människorna.

Ur ett MAIL:
Klockan tio i förmiddags, någon mil väster om Svay Rieng passerades 1000 kilometer. Jag hade tänkt fira med en pilsner, men fick nöja mig med två glas sockerrörsjuice. Inte kattskit det heller! 
Tog in på ett ganska påvert hotell i Svay Rieng. Hela sta´n var på fötter. Det kryllade av stadsjeepar. Mest Landcruisers och Lexus. 
Entrén till Tonl'e Waykor Hotel var fylld av pösmagade, medaljprydda uniformerade män, gubbar. Det såg ut som en operettföreställning. Någon nämnde att man firade stadens polismästare och tillade att samme polismästare också äger hotel Tonl'e Waykor. 
Men som sagt, också där ebbade dansen, klirret och stönandena ut vid tiosnåret på kvällen. 
I morgon drar jag mot Vietnamesiska gränsen.




http://ki-media.blogspot.com/2007/03/killing-fields-still-deadly.htmlhttp://ki-media.blogspot.com/2007/03/killing-fields-still-deadly.htmlhttp://ki-media.blogspot.com/2007/03/killing-fields-still-deadly.htmlhttp://www.kohkong.com/kohkong/ottos.htmlhttp://www.blurrytravel.com/sea2003/journal/04042003/04042003.htmlshapeimage_2_link_0shapeimage_2_link_1shapeimage_2_link_2shapeimage_2_link_3shapeimage_2_link_4
Skapad på en Mac