Min resa

Jag startade från Havanna den första februari och avslutade i Havanna den 21 mars. Då hade jag tillryggalagt cirka 1500 km på 21 cykeldagar. Det här är min dagbok och delar av e-post-korrespondens:



Ur Dagboken:

Onsdag 1/2 Havanna – Jibacoa

Distans 56 km, Tid 3 tim Medelhastighet 18km/tim


Har räknat med att ta mig till Matanzas idag. Men en pinande motvind ändrar den planen.

Startar från Havanna vid åttatiden. Tar cykelbussen vid Capitolium till Casablanca-sidan. Vi är ett tiotal cykelpassagerare. Flera med racercyklar.

(Läste f.ö. i Granma att den kände cyklisten Eddy Merckx skänkt ett tjugotal tävlingscyklar till Kubas cykellandslag och en till Fidel Castro!)

Första större ort jag passerar heter Guanabo. En förort i skokartongsrkitektur, något nergånget. Vägen är bra och det är flackt som ett salongsgolv. Cyklar utefter kusten. Överallt står pumpar som stora giraffer och pumpar olja. Råoljelukten är frän och fyller luften. Känner tidigt att jag inte är i bästa form. Trampar mig trött i motvinden. Stannar till på en pesorestaurang i Santa Cruz och tar en öl och en smörgås. Men jag får vänta, glasen är för tillfället slut! Ölen kostar 6 peso och mackan 3. (20 peso motsvarar en dollar = Convertibel peso (CUC.)

Det finns ingen Casa Particular i Santa Cruz annars hade jag stannat där. Men några grabbar på restaurangen/baren rekommenderar en campismo vid Playa Jibacoa, ett par mils cykling utmed kusten.

Jag anländer till campismon vid middagstid och hyr ett hus/stuga. Den innehåller ett dubbelrum, ett litet kök, fin toalett och dusch, aircondition och kylskåp. Det kostar 14 CUC, dvs. 14 dollar!

På campismon finns swimmingpool, en bar och en cafeteria. Lägger mig i poolen. Äter sedan en ostomelett och tar en öl. Pris 1 CUC!

Ett engelskt läkarpar bor i ett av husen intill. De cyklar på en ”mini”– tandem. En ”BikeFriday.” De hade tagit bussen österut till Trinidad för drygt tre veckor sedan och startat färden därifrån och var nu på väg tillbaka till Havanna.


Torsdag 2/2 Playa Jibacoa – Matanzas

Distans 42 km, Tid 2 tim 40 min, Medelhastighet 15km/tim


Framme i Matanzas vid 12-tiden efter att ha startat strax efter åtta i morse. En jävelusisk motvind och svagt uppför. Känner mig sliten.

Söker upp en viss Señor Miguel vars Casa Particular jag blivit rekommenderad. Det var fullbelagt, men han hjälper mig till en annan, vars ägare är soloviolinist i Matanzas Symfoniorkester. Han och hans stora familj har en gigantisk villa och jag får ett rum i gårdshuset. Betalar 25 CUC.



Fredag 3/2 Matanzas

Vilodag


Lördag 4/2 Matanzas – Jovellanos

Dist 55 km, tid. 3 tim., Medelhastighet 18 km/tim


Carretera Central, huvudvägen mellan Havanna och provinserna i öst, passerar genom Jovellanos. När jag dyker upp där vid middagstid på rastplatsen vid fyrvägskorset hänger några lastbilschaufförer i utomhusbaren. Jag tar en öl och frågar om stan har någon Casa Particular. Det förefaller inte så, men en kioskägare som säljer pizzor invid baren tipsar på ett ledigt rum invid rastplatsen.

-Det brukar användas av övernattande långtradarchaufförer, säger ägaren när ha dyker upp och gör en snabbstädning.

Rummet är enkelt men har dusch och toalett. Jag betalar 10 CUC.

Jag planerar att lägga mig tidigt, men det blir inte så. Tidigt på kvällen knackar det på dörren och några damer berättar på spanska med enstaka inslag av engelska att det är fiesta nere i byn. Vi tar hästdroska ner till centrum som pulserar av rytmer och färger. Dansen pågår hela natten och jag kommer hem först vid 3-tiden på morgonen.




Söndag 5/2 Jovellanos – Central Australia

Dist. 45 km., tid 2 tim., Medelhastighet 20 km/tim.


Slätåkning. Vägen ner till Central Australia skär som ett rakt snitt genom gigantiska apelsinplantager. Alldeles invid vägkanten dignar de halvhöga storkroniga träden av stora mogna frukter. Några grabbar i basebollkepsar har tagit en paus i förmiddagsvärmen under ett apelsinträd. Jag pekar på några fullmogna frukter på marken och dom nickar medgivande.

Som en paus halvvägs till Australia ligger byn San José de Marcos. På en liten cafeteria invid vägen beställer jag kaffe och en skinksandwich. Stora hästdragna kärror passerar med nyplockade apelsiner. Ägaren frågar om jag vill ha nypressad apelsinjuice!



Jag passerar Jagua Grande tvärar över Autopista National in mot Central Australia. Cyklar kapp med några smågrabbar, som är på väg hem från skolan.

Vid infarten ligger Orlandos Casa Particular. Jag betalar 20 CUC för ett rum. Rummet är pråligt dekorerat. En tavla på ömse sidor av sängen; en med fejkat Parismotiv och den andra en romantisk björkskog. Det finns två sänglampor. De består av en upplyst lilafärgad ros som roterar i en plastlåda.


Central Australia ligger alltså drygt en kilometer söder om Autopista National och domineras numera av ruinerna av det stora sockerbruket. Byggt i början av 1900-talet. Sockerboomen.  Under Grisbuktsinvasionen 1961 – då illojala kubaner och legoknektar i samarbete med USA angrep Kuba vid Bahia de Cochinos – hade Fidel Castro sitt högkvarter i brukets kontor.


Señor Orlando Caballero Hernández jobbar som kock på det stora hotellet i Playa Giron. På kvällen serverar han och hans fru grillad krokodil med ris och bönor samt sallad och frukt!

Av ”casans” välfyllda gästbok framgår att det är påfallande många cyklister som övernattat hos Orlando. Tyskar, holländare och kanadensare dominerar.




Måndag 6/2 Central Australia – Playa Giron (Grisbukten).

Dist, 66 km, tid. 3 tim 40 min, Medelhastighet 18km/tim


Efter en dryg halvtimmas cykling är jag framme vid El Carmelo, som är porten in till Zapatahalvön – naturvårdsområde och nationalpark. Ett gigantiskt våtmarksområde. Det är nästan ingen trafik. Ett fordon var 15:e minut, typ!

Något senare är jag framme vid Boca de Guamá – en turistanläggning med en krokodilfarm som främsta attraktion. Men här finns också en kopia på en Taino-by. (Tainos kallas de indianer som befolkade Antillernas norra öar däribland Kuba.  Arawaker och Cariber befolkade de södra öarna.)

En massa butiker vars mest exponerade produkt är t-shirts och basebollkepsar med Che Guevara-motiv. När jag passerar är det fortfarande morgon och ganska folktomt. Butikerna har just öppnat och ”bergsprängare” dundrar ut traditionell kubansk musik.

Vid Playa Largo möter jag den famösa ”Grisbukten” Bahia de Cochinos och vid 13-tiden cyklar jag in i Playa Giron. Platsen består av ett gigantiskt hotell med en fin beach som dessvärre är invallad av en slags vågbrytare i betong ett hundratal meter ut. En trist historia och är förmodligen en konsekvens av invasionen.

Här finna naturligtvis också ett museum, som skildrar motståndet och nedkämpandet av invasionen. I övrigt är Giron en enda lång gata och en hel del Casa Particulares. Playa Giron besöks av en hel del turister.


Övernattade på Casa Vilenta på Calle 16.



Tisdag 7/2 Playa Giron – Yaguaramas

Dist. 46 km, tid. 2 tim 40 min


Bedömde att jag skulle få svårt att cykla hela vägen till Cienfuegos, eftersom jag i regel inte vill cykla när det är som varmast efter tolv, ett på dagen. Bestämde därför att bara ta mig till Yaguaramas, som ligger halvvägs.

Bortsett från byn Bermejas går vägen till Yaguaramas i ett landskap lika ödsligt som norrlands inland. Jag noterar: passeras av en bil och en gubbe på en gammal motorcykel, som för övrigt kör vid sidan om mig och vill snacka. Möter tre hästekipage, en buss och tre bilar. Allt inom loppet av två timmars cykling!

Strax innan jag når Horquitas möter jag en stor bolmande motorcykel med en ilsket röd sidovagn. Några tramptag och jag tar en kaffe i Horquitas och konstaterar att vägen hit är i ganska dåligt skick.

Sträckan mellan Horquitas och Yaguaramas är betydligt bättre och jag är framme redan vid 12-tiden.

På den dammiga bygatan i Yaguaramas möter jag ett gäng vaqueros - cowboys. De binder sina hästar vid en träbom utanför handelsboden. Det klirrar om sporrarna och dom fläktar sig med sina bredbrättade hattar.

Parkerar cykeln invid hästarna. Inne i den svala handelsboden står grabbarna och dricker pilsner. Jag beställer också en – den levereras i en stor brun 70 centiliters flaska. Det är billig, men helt okey, pesoöl.

Jag frågar om de vet om det finns någon Casa Particular. Dom skakar på huvudet men ger mig ett tips.

-Cykla uppåt gatan och fråga efter Señora Estelle, tipsar dom.

Señora Estelle hennes man och två döttrar i yngre tonåren, bor alldeles i slutet av bygatan. Señor har en gammal Cheva från 50-talet. Den ryker som en tjärkokare.


Eftermiddagssolen står som en glödgad nit på den djupblå himmelen. Och när jag tar en promenad utefter huvudgatan känns det som jag skulle träffa på någon ärrad western-hjälte. Yaguaramas är en riktig byhåla, bondhåla, men sympatisk.

I mitten av byn där de oanvända rostiga järnvägsspåren korsar huvudgatan, nära handelsboden, håller byns män till. De sitter i skuggan i vidbrättade cowboyhattar och röker stora cigarrer. En skoputsare polerar ett par svarta cowboy-boots.


Trots språkförbistringen har jag en trevlig kväll hos familjen och jag lovar att komma tillbaka om jag har vägarna förbi.

Yaguaramas – en fascinerande plats!


(Från Playa Giron kan man i stället för att cykla via Yaguaramas och Cienfuegos välja att cykla efter kusten. Då kommer man fram vid Castillo de Jagua och kan sedan ta färja över till Pasa Caballos och vidare österut. Vägen anses vara i dåligt skick periodvis, men aktuell information kan man få i Playa Giron.)




Onsdag 8/2 Yaguaramas – Cienfuegos

Dist. 50 km, tid. 2 tim 50 min


Lättcyklat och ingen vind! Vägen söderut kantas av gigantiska sockerrörsfält. Passerar jordbrukskollektivet ”Heroiska Vietnam”.

Redan vid middagstid cyklar jag via den breda dubbelfiliga vägen in mot Cienfuegos. Passerar Universitetet och vid infarten till centrum står ett ofantligt porträtt av Fidel i helfigur.

Kommer rätt in på huvudgatan Avenida 54.


Cienfuegos kallas ”Le Perla del Sur” - Söderns Pärla, och har ca 140 000 invånare. En vacker och inbjudande stad utmed Bahia de Cienfuegos, som mynnar ut i Karibiska Havet och vars universitet har goda förbindelser med Sverige. Många nordiska ungdomar läser på Universitet. När jag anlände hade det just kommit ett 50-tal norska studenter.


Ur ett Mail:

Cienfuegos måndagen den 13 februari

Ola Amigos

Det är måndag. Helgen är över. Festen slut. Dansen har stannat av och musiken tystnat.

Det är vardag igen.

Många kubaner dansar sig genom helgerna. Överallt slamras och bankas det på trummor, tutas i trumpeter och plongas och knäpps på gitarrer och de som inte svarar för musiken, dom dansar. Överallt. Absolut överallt!


Själv har jag varit på utflykt. Igår, söndag. Tillsammans med Omar och hans familj samt ett äldre danskt par, som läser spanska på universitetet, for jag till Castillio de Jagua. En båtresa på femtio minuter till Cienfuego-buktens mynning.

Kastellet byggdes i mitten av 1700-talet och utgjorde skyddet mot den tidens pirater El Bucanegros, som härjade i Karibien vid den har tiden.

Dagens ”pirater” har det betydligt lättare att ta sig in. Trots embargon och annat elände går det faktiskt direktflyg mellan Cienfuegos och Miami! Men bara för s.k. ”dollarkubaner.”

Man kan ofta se dessa Miamikubaner promenerande omkring på Avenida 54, den stora gågatan och stans kommersiella centrum. Man känner igen dom på att de är klädda som julgranar. Pråliga som tyska chokladaskar och med guldkedjor dinglande som girlanger.

Det finns de kubaner som påstår att dessa, den nya tidens pirater, trixar med knark. Men det vet jag inte om det är sant. De är i alla fall livligt uppvaktade av polisen, som lite då och då kollar deras identitet.

Hursomhelst med den saken, men picknicken blev katastrof!

Dagen började som en klar morgon med en sol som ett eldklot som växte sig stort över Escambraibergen i öster men slutade i ett evighetsregn, halv storm och kallt som en traditionell svensk sommardag.

Vi satt och hukade under ett läckande palmbladstak vid den folktomma playan och käkade medhavda läckerheter.

Dyngblöta och frusna kom vi hem sent på eftermiddagen till Omars

mikroskopiska krypin där vi klämde ett par flaskor äpplevin, jag köpt på hemvägen. På en flimrande TV spelade Isaac Perlman Tjajkovskijs Violinkonsert.



Torsdag 16/2 Cienfuegos – Trinidad

Dist. 95 km. tid 5tim 40 min medelhastighet 16,5 km/tim


Det är varmt och klart på morgonen trots att man på Tv-nyheterna flaggat för kyla, nordostlig vind och eventuellt regn. Det skulle emellertid bli en av de varmaste dagarna och den tuffaste cyklingen på hela resan.

Redan efter någon halvtimmas cykling träffade jag på en annan cyklist – Elena från Bern i Schweiz. Hon är 28 år och ute på sin första längre cykeltur.

Hon har lånat pojkvännens mountainbike, hade en cykelväska bak och bar dessutom på en gigantisk ryggsäck!

Vi bestämde att cykla tillsammans till Trinidad, där hon hade vänner som väntade. Jag hade inte planerat att dra hela vägen dit utan att övernatta efter ungefär halva vägen. I närheten av vackra Playa Yanuagabo. Men…

Det börjar med att vi cyklar fel. Några unga cyklister från Cienfuegos cykelskola, som är ute på en träningsrunda, uppmärksammar oss på detta. Vi är på väg söderut mot Pasa Caballos, mitt emot Castillo de Jagua.


Trots att vi cyklar i södra kanten av Escambraibergen är det en hel del rejäla backar. Dessutom är det olidligt varmt och solen bränner obarmhärtigt.

Vi är framme i Trinidad först efter klockan fyra.


Trinidad är en enastående vacker stad och finns med på Unescos världsarvslista och besöks av massor av turister. Det är lätt att hitta bra boende. 


Fredag 17/2 Trinidad.  Magsjuk!

På fredagen gör jag en rundtur i stan. Vid något tillfälle dricker jag tamarind-juice, serverad från en liten gatuservering. Nästan omgående känner jag att det knyter sig i magen och jag drabbas av en kväljande känsla. Juicen var utspädd med vatten, vilket sannolikt innehöll bakterier som magen var främmande för. (Sannolikt Escherichia coli, vilken är den vanligaste orsaken till s.k. turistdiarré också kallad Cairo Quick, Hong Kong dog, Delhi belly, Montezumas hämnd eller Greek gallop.)

Jag kan inte äta på hela dagen och kör i mig Imodium och Lexinor, och lyckas få stopp på det värsta eländet.

På kvällen träffar jag Elena och hennes vänner på Casa de la Musica. Äter inget men dricker turistdrinken framför alla andra på Kuba, mojito – ljus rom, limefrukt, sockerlag gjord på sockerrör, myntablad, sodavatten och krossad is. Musiken gör kvällen magisk och jag kommer hem till casan sent.

Tillbringar en del tid på toaletten under natten.




Lördag 18/2 Trinidad – Sancti Spiritus

Dist. 72 km. tid. 4 tim 40 min Medelhastighet 15,5 km/tim!!!


Trots allt känner jag mig i god form när jag drar genom ett nästan folktomt Trinidad på morgonen. Men det skulle visa sig bli en besvärlig dag.

Den första halvtimmen går det undan. Men efterhand känner jag att kraften rinner av mig. Jag inser att jag är på väg att ”gå in i väggen” som man säger. I samma veva dyker det upp en ung tävlingscyklist, Gustavo från Trinidad cykelskola. Han är 16 år och ute på en träningsrunda.

Eftersom min spanska är ytterst begränsad begränsat och då Gustavo inte pratar någon engelska, blir det mest tyst konversation blandat med fingerspråk och andra koreografiska rörelser.

Jag försöker förklara för den unge cyklisten att jag klarar mig bra och han inte behöver spoliera sin träning för min skull. Men han märker att jag har problem, är tömd på energi och är i behov av hjälp.

I motvinden lägger han sig därför framför så jag kan ligga i lä och i uppförbackarna trycker han armen och handen mot min rygg och pressar mig framåt.

Han följer med mig ända till Banao, 50 km från Trinidad.

Jag går in i en valutabutik och köper importerad läsk. Jag pekar på Gustavo och vill att han väljer vad han vill ha. Men han klarar sig bra med vatten, säger han. Till slut lyckas jag truga på honom en flaska importjuice.

Han frågar också runt för min räkning om där finns någon Casa Particular, men tyvärr.

Gustavo vänder tillbaka mot Trinidad och jag lyckas så småningom cykla de sista 20 kilometrarna till Sancti Spiritus.

Det har aldrig hänt mig varken förr eller senare att jag så helt tömt ut mina krafter. Med all sannolikhet berodde det på magsjukan dagen innan.

Utan den unge Gustavo hade jag inte klarat det.

Tack Gustavo!

(Om någon som läser detta besöker Trinidad, fråga då efter Gustavo Isquierido på Calle Simon Bolivar och hälsa och tacka från mig.)


Ur ett mail:


Det pågick en sprakande scenshow när jag kom incyklande in på den stora plazan i Sancti Spiritus. Den heter Parque Serafin Sanchez och var fylld med färgglada människor.

Lika många betraktade min plötsliga ankomst med lika delar förvåning och nyfikenhet som de som de ägnade artisterna på scenen.




Söndag 19/2 Sancti Spiritus

Igår kväll är det fiesta på stora torget i Sancti Spiritus. Restauranterna i stan fyller torget med bord, ölfat och temporära grillkök.


Bor på Casa Ofelia hos Señora Ofelia Rodriguez Hernandez nära centrum och Parque Serafin Sanchez på en liten tvärgata mellan den stora butiksgatan Independencia Sur och Plaza Honorato.

En Casa att rekommendera!                                                                                                             

I rummet intill bor ett ungt par från USA. De skall ta bussen till Santiago de Cuba i eftermiddag. Jag följer dem till bussterminalen och passar själv på att boka en biljett till nattbussen i morgon.



Ur ett mail:

Det blev två dagars vila och besök på den stora bokmässan som just nu drar runt över hela Kuba och som nu alltså nått till Sancti Spiritus. Har aldrig tidigare sett sånt enormt intresse för böcker. Folk köade för att köpa.

Det lär vara den15:e bokmässan och har Venezuelas litteratur som tema. Men det säljs all slags litteratur. Störst intresse tilldrog sig böcker för barn och ungdom. Böckerna som var utgivna i enkla band kostade mellan 5-20 peso.)


måndag 20/2 Sancti Spiritus – Santiago de Cuba buss


tisdag 21/2 Santiago de Cuba.

Bussen anländer Santiago vid sjutiden på morgonen. Morgonsolen sveper in den stora plazan med det gigantiska Antonio Maceo Memorial mitt emot bussterminalen i guld och folk är på väg till sina arbeten. Luften är sval och jag cyklar in mot centrum och hittar en Casa Particulares i närheten av Plaza de Martes på Calle José A. Saco som är en stor affärsgata och leder ner mot Parque Cespedes och stans centrum.


Förlängning av visum.

Behöver förlänga mitt visum med ytterligare en månad. Det går till på följande sätt:

Först går man till Bandec-banken (finns i alla städer) och köper frimärken (Sellos) för 25 dollar. Beger sig sedan till Immigration Office. En tjänsteman (kvinna) klistrar fast frimärket på ett visum, som utgörs av en lös lapp (medborgare från USA åker i finkan om de har kubanska viseringsstämplar i passet) giltighetstiden skrivs in och lämpliga stämplar avslutar ritualen som tar ett par minuter.

Enda problemet i Santiago är att Bandec-banken och Immigration Office ligger på var sin sida av stan!

Byråkratin förbjuder väl att man har frimärkena på samma ställe som man utfärdar visum! Det skulle kanske vara för enkelt?


Onsdag 22/2 Santiago de Cuba

Hade planer på att cykla söderut och följa kusten runt Sierra Maestra. Fick emellertid skrinlägga dessa planer efter att ha besökt Havanatour (resebyrå) och fått konstaterat att vägen mot Granma, Manzanillo delvis är ofarbar och att Campismo La Mula var stängd som en följd av en tidigare orkan.


Jag bestämmer mig för att i stället cykla vidare norrut mot Guantanamo och Baracoa och cykla via gruvstaden Moa till Holguin. Visserligen får jag då ge mig på en av Kubas brantaste och längsta backar upp mot La Farola, fruktad av deltagarna i det internationella cykelloppet Vuelta de Cuba. (Läs mer om detta på annan plats.)




Torsdag 23/2 Santiago – Guantanamo

Dist  77 km. Tid. 4 tim 10 min.


Ganska lätt cykling och svag medvind. Finner en bra ”casa” nära Parque Marti som också utgör stans centrum. Äter på en paladar som heter Tokyo.

Diskret graffiti påminner om USA:s närvaro.

Man ser inget av själva basen då det ytterst välbevakade och välminerade staketet som omger densamma ligger flera kilometer från själva basen. Man ser på sin höjd flygplan starta och landa på långt håll.

Det ordnas resor som tar en så nära det nu går att komma basen, men de som varit med menar att man ser i stort sett ingenting. Bortkastade pengar!



Fredag 24/2 till Baracoa buss

Ett kraftigt tropiskt regn på morgonen får mig att lätt fatta beslutet att ta bussen till Baracoa. Den tar ett par timmar och stannar tillfälligt uppe på La Farola, där man kan köpa förfriskningar och lokala souvenirer, klasar av bananer och annan frukt.

Baracoa är en av de tidigaste bosättningarna på Kuba. Namnet är indianskt och platsen var bebodd av tainos när européerna anlände i slutet av 1400-talet.


Hyr in mig på en ”casa” hos Dulce (som betyder söt) och José på Calle Maximo Gomez 140, alldeles vid infarten till staden. Om jag avser att fortsätta via Moa ”bakvägen” till Holguin behöver jag en övernattning på vägen. Enligt min information skall det finnas en campismo, Campismo Rio Cabonico, ungefär halvvägs. Men då bör man ha beställt plats via Reservade Campismo Popular. Dom lär ha ett litet kontor i Baracoa.

José hjälper mig att hitta dit. Väl framme kan vi konstatera att det lilla diskreta kontoret är öppet för reservation måndag-onsdag! Käckt när man kommer en fredag!

José ringde till Reservaciones Campismo i Holguin. Dessa kunde meddela att det eventuellt fanns plats på onsdag, men att de inte kunde få någon bekräftelse eftersom det var problem med telefonförbindelserna till campismon.

Ridå!


Lördag – måndag Baracoa

På lördagen träffade jag schweiziska Elena. Hon hade tagit bussen tillsammans med sina vänner från Trinidad via Santiago till Baracoa. Vi gick till en paladar och åt och sedan till Casa de la Musica lyssnade och drack mojito.

Elena skall till Holguin på tisdag och vi går tillsammans på söndagen till Cubatour och bokar biljetter till bussen.

På måndagen har bokmässan nått Baracoa och hela centrala delarna av stan är fylld med bokstånd. Det råder feststämning i stan.


Tisdag 28/2 Baracoa – Holguin buss

Bussen till Holguin är en liten mörkbrun sak som sett sina bästa dar. Vägen till Moa är rejält gropig och den överlastade bussens utmattade fjädring gör färden rejält skakig. Efter ett par timmar är vi framme i Moa. En liten trist gruvstad. Nickelbrytningen här är ett samarbetsprojekt mellan Kuba och det kanadensiska gruvföretaget Sherritt International.

Innan vi kommer fram till Holguin får vi skumpa fram ytterligare tre trånga timmar.


Elena och jag får var sitt rum på Casa Angelica. Den ligger i ett vanligt trevånings hyreshus. Men Angelica har betydligt fler rum än hon behöver och har alltså statens tillåtelse att hyra ut två rum. Det är rent och snyggt och ligger i nära anslutning till stora huvudvägen mot Las Tunas, som blir nästa anhalt för min del. Elena skall stanna ytterligare några dagar.

Vädret var grått och trist när vi lämnade Barcoa, men i Holguin lyser eftermiddagssolen från en molnfri himmel. Staden förbereder sig inför ankomsten av den stora bokmässan, som hela tiden är oss i hälarna.

Det byggs scener på flera platser i stan och man hänger upp dekorationer runt om i centrum. På några av scenerna spelar band korta musiksnuttar för att testa ljudet. Det låter lovande.

I samband med en promenad i centrum frågar vi en man på en bänk var vi kan få tag i lite frukt. Han visar oss riktningen mot en butik i närheten av järnvägsstationen. Det visade sig emellertid vara stängt och på tillbakavägen träffade vi samme man och när han frågade berättade vi att det tyvärr var stängt.

Han vill då att vi väntar på honom, då han ville ge oss ”un regalo” – en present!

Efter en stund kom mannen tillbaka med en påse bananer!


På kvällen går vi tillsammans med ett holländskt par på en elegant restaurang. Plötsligt blir det fullständigt kolmörkt. Det är eldistributionen som pajat. Någon tror att det beror på alla elkablar som kopplas upp inför bokmässan. Och det är väl helt okay bortsett från att jag inte har haft någon möjlighet att byta glasögon och sitter därför med solglasögon och äter i halvmörkret!



Onsdag 1/3 Holguin – Las Tunas

Distans 35 km + 45 km


Señora Angelica ville absolut att jag skulle äta frukost innan jag ger mig av. Kommer därför iväg först efter åtta. Hittar inte cykeldatorn förrän i samband med en paus efter ungefär 50 km.

Cyklar runt lite i Las Tunas innan jag bestämmer mig för att ta ett rum på Casa Blanca hos Señor Rolando Reyes Quintana på Lora #7 – Altos. (Entre Emilio Gonzales y Gonzalo de Quesada.)

Ägaren på casan ringde på kvällen till Guaimaro Hotel, för att beställa rum för mig. Enligt mina uppgifter skulle detta vara enda möjliga övernattningen i Guaimaro. Det visade sig emellertid vara fullbokat, men han fick tips om en Señora Maritza Garcia som drev en Casa Particular. Señor Roland ringde dit och bokade rum för i morgon.



Torsdag 2/3 Las Tunas – Guaimaro

Dist. 50 km, tid 2 tim 20 min


Det kändes skönt att ha rummet bokat och klart när jag drog vidare mot Guaimaro. (Det skulle visa sig att det fanns ytterligare ett par Casa Particulares i Guaimaro.)

Det är lätt cykling längs den stora huvudpulsådern Carretera National som skär genom hela landet mellan Havanna och Santiago. Det rullar på bra och jag är ganska tidigt framme.

Jag duschar och tar en promenad på stan. Huvudvägen skär rakt igenom och centrum ligger som ett kluster utmed stora vägen, några butiker, en damfrisering, en bussterminal, ett par mindre restauranger/kaféer, några glassförsäljare, en bensinmack i var ända.

Jag behöver köpa vatten. Brukar köpa en-och-en-halvliters plastflaskor. Ett par, kanske tre, går åt varje dag. Men det finns inget vatten i Guaimaro!!! Bortsett från det för européer lömska kranvattnet finns inget vatten!

Jag besöker samtliga butiker och bensinmackar. Jag skickas hit och dit, men nix. Inte en droppe rent vatten!

Partido Communista de Cuba – PCC, har ett kontor i närheten av ett mindre torg. Jag hade passerat det på min jakt efter vatten. Jag gick dit och på knagglig spanska frågade om de visste vad jag kunde få tag på det livsviktiga buteljerade vattnet. Efter att ha förklarat att jag besökt samtliga av de butiker de rekommenderade, satte dom en person att ringa runt. Till slut fick man napp. På det som motsvarar kommunalkontoret fanns ett par flaskor avsedda att användas i samband med representation och utländska besök. Jag kördes dit i bil och fick högtidligt mottaga det som var det sista vattnet i Guaimaro.




Fredag 3/3 Guaimaro – Carmaguey

Dist 85 km. tid 4 tim 45 min, medel. 18 km/tim


Dimman ligger tät när jag lämnar Guaimaro strax före åtta. Jag tänder det röda bakljuset. När solen lyfter över horisonten lättar dimman och hela nejden badar i det tidiga röda ljuset. Ur dimman utefter landsvägen kommer några vaqueros ridande. De rider in genom en grind i en inhägnad. En av dem visslar ljudligt och ur dimman på toppen av en kulle kommer ett tjugotal unghästar galloperande. De virvlar upp en sky av rött damm.


I övrigt blir det en ganska tuff dag. Jag rider utmed ett slättland och vägen kantas av betesmarker. Solen bränner och vattnet från Guaimaro kommer väl till pass. Det är inte mycket trafik, men vägen är översållad med provisoriska lagningar och smågropar. Jag studsar fram genom bygden.

Nästan prick klockan ett passerar jag stadsgränsen till Camagüey. En ganska stor vägkrog ligger där och jag klämmer i mig en halv kyckling och ett glas öl innan jag fortsätter.

Jag träffade en norrman Vidar i Baracoa. Han är gift med en kubanska och de bor i Camagüey. Jag får ett SMS från Vidar när jag är på väg in mot centrum. ”Velkommen till Camagüey”.

Vidar och hans fru Yudenia har fixat med en Casa Particular i närheten av deras hem. Det bästa boendet hittills.

Ingenjör Miriam Guerra de la Cruz tar leende emot i trappan och visar rummet. Prydligt, för att inte säga charmigt, och med färg-TV och radio. Jag betalar 20 CUC.

Adress: Joaquin de Aguero No.525

e/25 de Julio y Perucho Figueredo

Rpto. La Viglia



Lördag-måndag Camagüey




Tisdag 7/3 Camagüey – Florida

Dist 45 km


Vidars hustru Yudenia har ringt och bokat rum på hotell Florida i Florida för mig.

Lätt avspänd cykling. Framme vid 12-tiden trots att jag startar sent på morgonen och att man asfalterar delar av landsvägen – båda körbanorna samtidigt!

Om boendet hos Señora Miriam var det bästa, var hotellet i Florida kanske det allra sämsta.

Hotellet är ganska nedgånget; det är inte mycket som fungerar. Toaletten funkar dåligt också duschen. Den sprutar åt alla håll utom åt det håll med riktar spridaren. Sänglamporna funkar inte, en av dem hänger och slänger i sina oisolerade kablar.

Visst det finns swimmingpool omgiven av ett flertal tidigare vita solstolar. De flesta är upptagna av en klassisk uppsättning gäster; medelålders till äldre halvfeta håriga herrar och unga brunbrända välformade fnittrande damer!

Det här är lekplatsen för den kubanske halvherren. Här betalas allting i hårdvaluta. Allt marinerat i lika ljudlig som billig turistmusik. Ett vuxendagis.

Jag betalar 25 CUC för rummet och 10 CUC för buffén. Den består av kött, ris och bönor. Tomater och kål. Där fanns salt, men ingen peppar. Olja men ingen vinäger.

Okey det finns rikligt med frukt; bananer, papaya, annanas… och gott kaffe!

Servicen var osynlig.

Tacka vet jag Casa Particular!




Onsdag 8/3 Florida – Ciego de Avila

Dist 75 km., tid 4 tim


På innergården till hotell Florida finns en låst inhägnad för fordon; bilar, motorcyklar huvudsakligen och min cykel. När jag hämtar ut den på morgonen vill portieren ha betalt. Jag betalar inte.


Carretera Central är till största delen en ganska trist väg. Den skär spikrakt genom gigantiska torra betesmarker och oändliga sockerrörsfält. Genom sin sträckning ger den heller ingen skugga och man passerar endast genom en handfull sömniga små samhällen.

Det är väg så långt ögat når och det förefaller aldrig ta slut.

Frågan är emellertid om inte de drygt 70 kilometrarna till Ciego de Avila är allra tråkigast. Det är mer psykiskt än fysiskt påfrestande. Man får försöka stå ut med hjälp av en levande inre monolog.


Jag kommer fram till Ciego de Avila strax efter 12. Det bör i sammanhanget nämnas att det kan vara knepigt att hitta de Casa Particulares som finns på en ort. Det sitter ju inga stora skyltar utanför som indikerar detta. Det finns som regel heller ingen turistinformation där man kan bli anvisad och om man frågar någon, så höjs priset på boendet med 5 CUC. Det är nämligen kutym att den som anvisar en Casa skall ha betalt. När man anländer en turistort står det massor av folk vid infarterna och vill anvisa boende, för att göra sig förtjänta av just 5 CUC.

Cyklade runt lite i stan och letade, och hittade en Casa som låg bra till. Där var emellertid fullbokat, men blev anvisad av ägaren (där gick det 5 CUC!) till en annan Casa, som var helt okay men som låg geografiskt något sämre till. När man cyklar vill man ju gärna ha ett boende som innebär att man inte behöver cykla genom hela stan i morgontrafiken.


För övrigt är Ciego de Avila en ganska sympatisk stad. På kvällen fylldes stadens centrala delar med bord och portabla grillkök. Ett rumbaband gick runt och spelade och folk dansade, åt och drack.

Själv spisade jag någon slags skinkstek med ris och något som liknade potatis och sallad på kål och bananchips! Gott! Tog också ett stort glas öl. 26 pesos! Dvs drygt 1 CUC!

I morgon drar jag mot Sancti Spiritus och avsikten är att jag skall vidare ner mot Cienfuegos och i stort sett samma väg tillbaka som jag kom.


Torsdag 9/3 Ciego de Avila – Sankti Spiritus

Dist 80 km, 3 tim 50 min. Medelhastighet 21 km/tim


Tailwind, medvind. Det går undan i den behagliga brisen. 30, 35 km i timmen stundtals. Sträckan mellan Jatibonica och Sancti Spritus är helt fantastisk. Tar in hos Senora Ofelia.

På kvällen går jag till Hotel Colonial, ett pesohotell nära centrum, och käkade middag. Där serverades biff med lök, någon lilafärgad deg (som jag inte åt) tomatsallad, ris och dryck. Notan gick på 25 pesos.


Fredag 10/3, Sancti Spiritus

Var på bussterminalen och köpte biljett till Santa Clara. Om jag skall kunna ta mig till Cienfuegos i morgon måste jag ta bussen, som går strax före kl. 07.00, till ”Che Guevaras stad.”

Under befrielsekriget var Che kommendant för den framskjutna ställning i just Santa Clara, där han också ligger begravd.



Lördag 11/3 Sankti Spiritus – Santa Clara buss.

Santa Clara - Cienfuegos

Dist. 70 km, tid 3 tim 10 min Medelhastighet 22km/tim

Bussen skulle till Varadero och var nästan tom. Efter att ha käkat frukost i Santa Clara drog jag vid halv niotiden mot Cienfuegos via autopista N1. Det blev en behaglig cykling i lätt medvind utefter frodiga betesmarker och små levande byar.

20 kilometer innan Cienfuegos fick jag resan första, och enda, punktering. Slängde snabbt i en ny slang och var framme vid ettiden.

Hittade en bra Casa på Avenida 54 nära paradgatan Prado.


Söndag - måndag Cienfuegos


Cyklingen tillbaka till Havanna följer jag i stort sett samma route som tidigare; via Yaguaramas – Jague Grande (en tvillingstad till Australia) – Matanzas (utan att denna gång stanna till i Jovellanos) och sista biten till Havanna efter en övernattning i Playa Jibacoa.



Tisdag 14/3 Cienfuegos – Yaguaramas

Dist. 55 km, 3 timmar 20 min.


Onsdag 15/3 Yaguaramas – Jaguey Grande

Dist. 60 km., 3 tim., 20km/tim


Fredag 17/3 Jaguey Grande – Matanzas

Dist., 95 km., 5 timmar


Söndag 19/3 Matanzas – Playa Jibacoa

Dist., 47 km., tid 2 tim 30 min


Tisdag 21/3 Playa Jibacoa – Havanna

Dist. 60 km, tid 3 tim 10 min.




Till ÖVERST PÅ SIDAN

Till ENTRÉSIDAN

Till föregående sida: KUBA 1

Nästa sida: NYA ZEELAND

Portrait B&W

Kubabilder

 VUELTA DE CUBA

Calle Vapor, Havanna

Biblotekarien i Matanzas

Jovellanos

Central Australia, I bakgrunden resterna av det gamla sockerbruket

Bilder från Cienfuegos -”Söderns Pärla”

Gustavo från Trinidad

     Señora Ofelia Rodriguez Hernandez. Sancti Spiritus

Casa Ofelia, Sancti Spiritus

Elena från Schewiz

Playa Giron

Glada barn i Matanzas

PHOTO GALLERYKubanska_portratt_b%26w.html
PHOTO GALLERYKubabilder.html

Portrait Colour

PHOTO GALLERYKubanska_portratt_farg.html

Portrait B&W

Kubabilder

PHOTO GALLERYKubanska_portratt_b%26w.html
PHOTO GALLERYKubabilder.html

Portrait Colour

PHOTO GALLERYKubanska_portratt_farg.html

Portrait B&W

Kubabilder

PHOTO GALLERYKubanska_portratt_b%26w.html
PHOTO GALLERYKubabilder.html

Portrait Colour

PHOTO GALLERYKubanska_portratt_farg.html

Glada cubanskor på frisersalongen i Guimaro

Boxningsträning i Cienfuegos

English version

Ingenjör Miriam Guerra de la Cruz

Antonio Maceo Memorial

Elena med en cigarrökande gentleman från Baracoa

Bussen till Holguin

Cienfugegos by Night