En resa bland Backpackers

       och ett hotat bergsfolk i norr!

Sepon

Hundtransport, gränsen Laos/Vietnam

Religiöst evenemang, Muang Phalan

Rostade skalbaggar

Bra och breda vägar, Dong Hene, Laos

Savannakhet

“Den lilla byn” utanför Savannakhet

Don Changs “maräng”-hotell

Rolf och Bernhard i samspråk med en munk i Ban Hin Hoep

Infarten till populära Vang Vien

TV-tittande backpackers, Vang Vien

På transporterna över bergen i norra Laos medföljde beväpnad vakt.

Foto Rolf Bauer

Rolf Bauer någonstans  högt uppe bland bergen på gränsen mellan Kina och Pakistan.

Annelize från Läkare utan Gränser fotograferar några barn

Skapad på en Mac

Jag följde Highway 9 från Vietnam in i Laos. Här gick också delar av Ho Chi Minh-leden. Vägen skär rakt genom det som en gång utgjorde gräns mellan Nord- och Sydvietnam. Detta var DMZ - The Demilitarized Zone. Här vräkte USA ner enorma mängder bomber (över två miljoner ton!) och dränkte trakten i ett växtavlövningsgift känt som “Agent Orange”, dvs Dioxin, som inte bara ödelade all växtlighet utan också orsakade allvarliga genetiska skador hos befolkningen. Något som man ser följden av ännu idag!

Jag cyklade också upp över bergen i norr och Plain of Jars där Hmong-folket lever. Många av dessa stödde USA under kriget i Indokina och är därför inte populära hos centralregeringen i Vientiane.


Ur Dagboksanteckningar och mail:



Torsdag 16 mars

Huong Hoa (Khe Sanh) Vietnam – Sepon, Laos

(Distans 66,2 km, Körtid 3 tim 35 min. medel 18,5 km/tim)


Det ligger en tät dimma över Huong Hoa på morgonen. Stan ligger uppe bland molnen på nästan 1000 meters höjd. Figurer går in och ut ur dimman på väg till sina jobb. Det är lite kyligt och regnet hänger i luften. Härifrån är det nästan bara utför fram till gränsen vid Lao Bao, men vägen är nästan ofarbar. Hänger i bromsarna så jag får kramp i nävarna. Toppfart 10-15 km/tim. Utför!!!

(Antagligen är det numera bättre väg, ty redan nere i dalen vid övergången av Quang Tri-floden vid Dakrong Bridge håller man på med ett gigantiskt vägarbete vilket inkluderar en ny vägbro över floden. Sannolikt kommer vägen upp till Laotiska gränsen att ingå i detta upprustningsarbete. Man bör i sammanhanget betänka att gränsområdet här är kanske ett av de mest bombade någonsin. Detta var en del av den strategiska Ho Chi Minh-leden, som FLN och Nordvietnam använde för transporter. )


Är framme i Sepon vid ettiden och tar in på ett trevligt gästhus vid infarten. Här bor också ett gäng från Läkare utan Gränser (Medicins sans Frontiere). Dom är ute och kollar läget på HIV-fronten. Dom har sin bas i Savannakhet, ett par cykeletapper västerut vid Mekongfloden.

Sepon och området häromkring bombades intensivt av USA med ett växtgift med kodnamnet “Agent Orange”, vilket än i dag skördar offer i form av missbildade barn.

Området är också fullt med blindgångare, s.k. UXO, Odetonerade bomber och granater.

Numera är Sepon centralort för en omfattande gruvbrytning, främst koppar, men också guld och bauxit, med stöd av kapital från huvudsakligen Australien.


(Vid krigets slut hade över 7 miljoner ton bomber fällts över Indokina – mer än dubbelt så mycket som under hela andra världskriget inräknat både Europa och Asien. Flygplanen fällde även aerosoler för att förstöra träd och annan grönska. Samma gift – 2,4,5,T – visade sig även orsaka födelseskador på nyfödda barn. Ur Wikipedia.)


En av de bästa webbsidorna om man vill veta mer om konsekvenserna av USA:s bombningar är hemsidan för FFRD (Fund for Reconciliation and Development)

Agent Orange hemsida hittar man här.


Läs också Mike Kiparskys intressanta och välskrivna cykelsida ”Biking Through SouthEastAsia” som under rubriken ”Bomb” huvudsakligen handlar om Sepon.


Ur ett mail

Savannakhet 18 mars

Den 16 mars passerade jag gränsen till Laos. Inga omständliga preludier, annat än det vanliga; en massa, huvudsakligen, damer som vill växla pengar. Jag gör mig av med de vietnamesiska sedlar jag hade kvar.

Jo förresten, jag fotograferar en kille som lastar ett tiotal hundar bak på en moppe. Han hade knökat in alla doggarna i två minimala burar, ordentligt packade, både vuxna och valpar. De skrek, gnydde och tjöt.

I Vietnam äter man som bekant hundar. Anses vara en delikatess. Blev erbjuden hundbiff i Dong Ha, men tackade nej.

Nu börjar jag förstå varför jag aldrig blev jagad av några doggar i Vietnam. De var förmodligen rädda att hamna på matbordet!

Det här med djur och transporter är annars en upprörande upplevelse för en urban europé. Man ser ofta mopeder med flera hundra fjäderfän, typ gäss, ankor och höns som hänger och dinglar över sadeln. Eller tre, fyra grisar högt bak i små konformade flätade burar.




Fredag 17 mars

Sepon – Dong Hene

(Distans 99 km Körtid 4 tim 40 min, medel. 21,5 km/tim)


Mjukstartar idag. Har planerat att dra till närmaste stad. Den heter Muang Pinh och dit är det bara 35 km.  Börjar dan med att växla lite pengar. På en liten påver bar invid vägen får jag 100.000 kip för 10 dollar. (Rummet på gästhuset kostar 35 000 kip.) I Laos har man inga mynt, bara sedlar. En del är så väl använda att det ser ut som vilket solkigt papper som helst.

Är framme redan vid niotiden efter att ha stannat en stund och kollat en nedskjuten USA-helikopter. Fyller på vattenflaskorna och bestämmer mig för att fortsätta till Muang Phalan, ytterligare 60 km västerut. Enligt Lonely Planet sja det finnas ett gästhus där.

Det fanns det inte! Det är nedlagt sedan flera år.


Eftersom cyklingen varit ganska jobbig som en följd av hettan bestämde jag mig att ta lokalbussen till Dong Hene, ytterligare 30 km bort.

Villiga händer lyfte ombord cykeln. Chauffören, en kraftig laotier med ett utseende som en prisboxare, propsar absolut på att jag skulle sitta på en träpall invid honom. Han talar ingen engelska, så det blev teckenspråk. Han signalerar att han ville bjuda på torkade (och sannolikt rostade) skalbaggar som han hade uppträdda på pinnar på instrumentbrädan.


Någon hade tidigare sagt att det fanns ett ”hotell” i Dong Hene. “Hotellet“ består av ett litet kalt rum utan fönster och väggar målade i pastellgrönt, en bädd med myggnät, en gnisslande takfläkt och ett lysrör som hänger i sina kablar på ena väggen! ”Toaletten” i ett skjul en bit bort är det klassiska varianten - ett hål i golvet. ”Duschen” är en gigantisk keramikurna och ett kokosnötskal som skopa!


Så här berättar en annan cyklist:

We arrived in Dong Hene and proceeded to what our guide told us was the only guesthouse in town, a government run guesthouse that has seen better days. We had to track down the caretaker at a nearby building to let us in. It was a total echoing pit, but we figured we could deal with it and checked in. We quickly found out that it had neither water nor power, so we got our money back (and found out from the woman we eventual found that the first guy had also overcharged us 10 000 kip!) We cycled around and tried to find another guesthouse that was looking really bleak, made more challenging by the fact that our Lao wasn't up to par and nobody spoke English. We eventually heard about another new place and headed back out of town about 2 km the way we had come, and found a not-yet-opened guesthouse on a hill on the southside of the highway, run by a Thai-German couple. They were just getting it up and running and they were happy to have some income. Our room, an incredibly nice air-conditioned room that was so new some of the furniture was still wrapped in plastic, cost a steep 500 Baht, but given the alternative, it was well worth it.


Lördag 18 mars

Dong Hene – Savannakhet, numera Kaysone Phomvihane.

(Distans 76 km, körtid 3 tim 45 min, medelh. 20 km/tim)


Ur ett Mail:

Ju längre västerut jag kommer desto torrare och varmare blir det. Utefter vägen ligger risfälten invallade i stora kvadrater soltorkade och gula.

Vägen, Route 9, ända från gränsen till Vietnam till Savannakhet är mycket bra. Hade det inte varit för all koskit så hade den varit slät som ett biljardbord. (Intressant är att i Lonely Planets ”Cycling Vietnam, Laos and Cambodia” står att just den här vägen är som ett enda stort lerigt dike. Nästan omöjligt att cykla, medan det på den vietnamesiska sidan är ordentligt asfalterat.) Nu kan jag konstatera att det är precis tvärt om; De 25 sista kilometrarna i Vietnam fram mot Laos är inte dåliga, dom är värre. Men som sagt här på den laotiska sidan är det som ett salsgolv. Om vi bortser med det där med koskiten förstås.


Söndag 19 mars

Savannakhet


Kaysone Phomvihane, tidigare Savannakhet är Folkrepubliken Laos näst största stad med en folkmängd på 120 000 invånare.

Här finns ett ”French Quartier”, som är i behov av renovering, och en bar som heter ”Lao-Paris”, som serverar fantastiskt kaffe. Det är nåt fransk över den torra, dammiga staden vid Mekongfloden. Floden är också gräns mot Thailand och blåmålade färjor pilar fram och tillbaka med passagerare. (En hel del av det smuggelgods som hamnar i Dong Ha i Vietnam kommer härifrån.) I Mukdahan på den thailändska sidan kan man i soldiset skönja stora moderna, marängvita kontors- och bostadskomplex. De utgör en skarp kontrast till den slitna bebyggelsen i Savannakhet. Många svenskar besöker Savannakhet, men som regel bara för 24 timmar för att sedan kunna förnya sina thailändska visum.

Själv har jag hyrt ett rum på ett Guest House med det omöjliga namnet Xayamongkoun, som ligger utefter huvudgatan.


När jag besökte staden 2007 hade färjorna ersatts av en bro, Friendship Bridge 2.  (Friendship Bridge 1 förbinder de båda länderna i närheten av Vientiane och invigdes 1994.) Jag hade hoppats på att bli den förste cyklisten som korsade Friedship Bridge 2, eftersom den högtidligen invigts bara någon dag innan jag anlände. Fortfarande efter några dagar hade den ännu inte öppnats. Skälet påstods vara att man inte kunde enas om bron skulle ha vänster- eller högertrafik! Till saken hör ju att man i Thailand kör till vänster och i Laos till höger och eftersom ”ettan” har vänstertrafik ansåg man i Laos att den nya bron borde ha högertrafik. (När jag så småningom kom till Bangkok ytterligare någon vecka senare, hade bron ännu inte öppnats.)


Måndag 20 mars

Savannakhet – “Den lilla byn”

Distans 35 km


På förmiddagen träffar jag en av läkarna, Annelize från Läkare utan Gränser, som jag tidigare träffat i Sepon. Annelize är från Frankrike. Hon har lånat en mountainbike och vill visa mig ett avsides beläget tempel i ett skogsområde utanför Savanakhet.

Vägen dit är inte bra och mina smala touringdäck skär ner i den mjuka, torra sanden. Efter drygt en halvannan timma kommer vi fram till en liten by invid en sjö, omgärdad av risfält, där barn badar och stojar. I standkanten strövar några vattenbufflar omkring och på sjön kastar en fiskare ut nät. Vi inser att vi inte kommer att hinna fram till templet That Ing Hang och tillbaka innan mörkret faller. Vi stannar därför i byn. De omålade kåkarna står på stolpar och på en liten öppen plats sitter några äldre män och spelar kort. Hit har inte elektriciteten ännu nått. Inga andra moderniteter heller.  Här bor och lever man enkelt.


Tillbaka i Savannakhet går jag ner till Mekongfloden. Den nedgående solen färgar landskapet rött. Det har dukats med stolar och bord på gräsvallarna ovanför floden. Det grillas, kokas och steks. Det äts och dricks. När solen gått ner och mörkret lägger sig som mjukt sammet lyses området upp av kulörta lampor i långa girlanger.

Österns magiska kvällar.

I morgon tar jag bussen till Vientiane.


Tisdag 21 mars

Savannakhet – Vientiane (buss)


Bussen går klockan sex på morgonen och jag är på terminalen redan strax efter fem. ser till att cykeln blir ordentligt surrad på taket. Resan tar nio timmar.

När vi startar är bussen halvfull men när drygt halva resan återstår är bussen full till bristningsgränsen. Passagerare står och halvligger i mittgången tillsammans med gods som skall säljas på marknaden i Vientiane; levande fjäderfä i flätade bambuburar, köttstycken inlindade i tygtrasor, grönsaker av alla slag i byttor, lådor och burkar. Luften blir tjock och hettan kvävande.

Vi tuffar in på bussterminalen i Vientiane vid fyratiden på eftermiddagen.

Det duggregnar behagligt och jag tar in på ett gästhus i centrum.


Onsdag den 22 mars

Vientiane


Gästhuset ligger på trafikerade Th Setthathirat mitt emot ett tempel. Jag har ett stort dubbelrum med lackade mörkbruna brädgolv.

Käkar frukost på Scandinavian Bakery vid Fountain Circle.

Har under större delen av resan haft e-postkontakt med fransk-kanadensiska Sylvie, som jag cyklade med i Kambodja. Hon är i norra Thailand på väg mot Luang Prabang i norra Laos. Vi har snackat om att ses i Vientiane och eventuellt cykla tillsammans ner till Bangkok.

När jag senare på idag kollar e-posten, visar det sig att Sylvie sitter fast i Udomxai, omkring 250 km norr om Luang Prabang. Hon har drabbats av magont och feber och blir tvungen att vila några dagar. Hon föreslår i stället att jag cyklar upp till Luang Prabang och att vi träffas där.


Att cykla upp till norra Laos innebär att man cyklar över en högplatå där Hmong-folket lever, ett bergsfolk som ligger i konflikt med centralmakten. Dessutom innebär det hårda bergsetapper (steep climbing som man uttrycker det i LP), och enligt samma Lonely Planet är det inte heller en helt riskfri cykling. I vart fall rekommenderas att man inte cyklar ensam eftersom ligor lär härja uppe i bergen och att bussarna mellan Vientiane och Luang Prabang därför medför beväpnad vakt. Bl.a. får jag berättat för mig att banditer stoppat en buss och skjutit ihjäl 17 personer och dessutom har två schweiziska cyklister fått sätta livet till något år tidigare.


Men jag känner mig efter nästan 2000 kilometers cykling i bra form och har en månad kvar innan jag reser hem, och skriver därför till Sylvie att jag är beredd dra mot Luang Prabang.

Hon svarar med ett kort mail: Go for it!


Ur ett Mail:

Laos firar den 22 mars

Hej,

Idag firar man i Laos. Idag för 50 år sedan bildades LPP, Lao Peoples Party, av ett knappt trettiotal tidigare medlemmar i Ho Chi Minh's Indochina Communist Party.

Redan 1956 formade LPP en front mot kolonialmakten Frankrike kallad LPF (Lao Patriotic Front). LPF och LPP var en viktig del av det indokinesiska motståndet, först som sagt mot Frankrike och senare också mot USA:s intervention. I sammanhanget förekommer också namn som FLF, Free Lao Front och det kanske från Vietnamkriget mera kända Pateth Lao, som betyder Landet Lao, kort och gott.

Att jag känner till detta beror på att jag smög in på det stora kulturpalatset i går kväll, då man dels hade något slags repetition inför jubileumsfestligheterna och dels avtäcktes en utställning om Laos moderna historia i foajén. Centralgestalten i Laos moderna historia heter Keyson Phomvihane. Visst, samma gubbe som gett namn åt det som tidigare hette Savannakhet.

Folkets kulturpalats här i Vientiane är ett gigantiskt byggnadsverk, modernt men i nån slags indokinesisk tradition. Mycket guld, mörkrött och vad man hemma skulle kalla snickarglädje.

En massa artister visade upp sig, dansare, sångare, jonglörer, och folk som höll obegripliga tal. Bl.a. höll kulturministern ett uppskattat tal, vad jag kan förstå av applåderna.

I kväll lär det blir hålligång i Vientiane.



Torsdag 23 mars

Vientiane

Hej,

Det blev inte sa mycket firande igår, som jag förutspått, med tanke på 50-årsjubileet. Dom körde samma show i kulturhuset som jag såg igår. Nu var det emellertid fullsatt och längst fram satt förutom den tjocke kulturministern också Rysslands och Kubas ambassadörer.

Jag hade tänkt ta en bild på gubbarna, men det kändes lite respektlöst att ställa sig längst fram i salongen klädd i kortbrallor och flip-flops när hedersgästerna längst fram var galaklädda.


Torrt och hett är betecknade för vädret i stora delar av Sydostasien. I Bangkok Post, talar man om katastroftorka för hela regionen. Inte sedan El Nino härjade i slutet på 90-talet har det varit så torrt. Floderna torkar ut eller har en nivå som är "oroväckande låg", skriver Bangkok Post.

Cyklar omkring i Vientiane under förmiddagen. Drar söderut mot "the Friendship Bridge" som förbinder Laos och Thailand. På vägen dit får jag se en ovanligt hög byggnad. (De flesta byggnader i Vientiane har som regel fyra våningar eller färre.) Men det jag ser är ett gigantiskt bygge på femton våningar. Det visar sig vara ett nybyggt hotell - Don Chan Plaza. På den välansade gräsmattan utanför går en kvinna och några pojkar och plockar skräp.

Egentligen är det en gräsligt ful bländande vit byggnad som ser ut att vara byggd i maräng eller frigolit med dekorationer i rosa och limegrön marsipan. Liknar mest en tårta.

Modern asiatisk estetik?

(Don Chans Plaza får Novotel, som ligger i andra ändan av stan att likna en koja på landet.)

I närheten av Novotel ligger för övrigt New Apollo Hotell, som inte är så nytt som det låter och ser ut som om arkitekten hämtat estetiken från nåt hotellkombinat i Östtyskland på 50-talet. Råttgrått med bruna smutsränder och döda mörka fönster.


Mitt rum på gästhuset vid Th Setthathirat har en liten balkong. Från den lilla balkongen, som är prydd med en röd flagga med hammaren och skäran, kan jag se rätt in till ett tempelområde. Där knallar saffransfärgade munkkillar omkring till synes planlöst. Templet heter Wat Mixayaram och är ett av flera hundra tempel i Vientiane. Utanför tempelgrindarna vaktar två skräckinjagande statyer.


I morgon bitti drar jag norrut. Jag känner mig stark och i god form och är beredd att tampas med branterna i norra Laos.



Fredag 24 mars

Vientiane – Hin Hoep

(Distans 97 km, Körtid 4 tim 50 min, medelh. 20 km/tim)


Jag väljer riksväg 13, som börjar långt nere i Ho Chi Minh City och slutar nånstans norr om Luang Prabang, cyklar förbi flygfältet mot Ban Naxaithong. Man kan också välja en mindre väg i riktning mot den konstgjorda sjön, vattenreservoaren, Ang Nam Ngum.

När jag cyklar iväg vid sextiden ligger staden ödslig och tom. Endast några joggare och några andra som gör kinesisk gymnastik är vakna.

Några mil söder om Ban Hinhup Tal, eller Hin Hoep, träffar jag på den första backen. Den är brant men bara ett par kilometer lång. Halvvägs uppe i backen passerar jag en annan cyklist. Jag tjoar och säger att jag väntar på honom på toppen av backen. Han är i tjugoårsåldern och har det slitsamt.

Uppe på krönet väntar redan hans kompis Bernhard.


Det är två österrikiska backpackers, Rolf och Bernhard, som köpt var sin begagnad cykel i Bangkok. Rolf som jag passerade i backen hade fått tag i en alldeles för liten cykel. Ser ut som en barncykel, en tjejcykel. Dessutom bär han på en 60 liters ryggsäck. Det verkar inte seriöst. De är på väg till Vian Vieng.

Vi skiljs åt och någon timma senare är jag framme i Hin Hoep. Här finns ett enkelt gästhus där jag väljer att övernatta. Nästa möjliga inkvartering är på nordsidan av vattenreservoaren i Ban Thahua. Dit är det drygt fem mil.

Jag stoppar Rolf och Bernhard när de passerar gästhuset och upplyser dem om att de inte hinner till Ban Thahua innan det blir mörkt. Jag rekommenderar dom därför att stanna och övernatta här och att vi cyklar tillsammans till Vian Vieng i morgon.

Hin Hoep är en typisk laotisk by med kanelbruna omålade träkåkar på stolpar. Floden Nam Lik, en biflod till Mekong, rinner genom byn och riksväg 13 passerar via en smal hög bro.

På kvällen drar vi ner till byn. Där var det fullt pådrag. Det var helt enkelt fest i byn.

Man firade uppenbarligen någonting. Där fanns lotteristånd, ballongförsäljare, uppträdande av olika slag, popband som spelade det grillades och rök i vartenda hörn och buske och det gick åt Beer Lao i massor. Männen i byn var lite halvsaliga allihop och vi bjöds in varhelst vi passerade. Vi blev bjudna på det starkaste dom hade. Det smakade okey och kallades Lao Lao.

Det började duggregna på kvällen.



Lördag 25 mars

Hin Hoep – Vang Vien

(Distans 67 km, Körtid 3tim 58 min, medelh. 17 km/tim)


Det har regnat hela natten och gör också så när vi cyklar vidare mot Vang Vien. Rolf har det jobbigt på sin lilla cykel och med den gigantiska ryggsäcken.   Vi tar en paus i Thahua och väntar på att regnet skall dra förbi, men är ändå framme i Vang Vien tidigt på eftermiddagen.

Jag hade hela tiden känslan av att varken Bernhard eller Rolf tog det här med cykling särskilt seriöst. Döm därför om min förvåning när jag ca ett halvår senare fick ett mail och ett par bilder från Rolf.

På en av bilderna sitter han vid en massa bönevimplar i ett bergspass i Himalaya. Han skriver bl.a. att han fått smak på det här med att cykla och senare investerat i en bättre cykel och gett sig i kast med branterna kring världens högst belägna väg - Karakorum Highway 4,877 m.ö.h.


Vang Vien

Riksväg 13 gör en sväng kring Vang Vien. Trots detta är det en av de populäraste platserna i Laos bland ryggsäcksfolket. Stan ligger vid Nam Song-floden och många söker sig hit för bland annat s.k. ”rafting”, “tubing” och kanotpaddling nerför floden (läs mer på kanotguiden.se), men förfärande många drar till Vang Vien för att festa titta på TV !!!

Man sitter eller halvligger i fåtöljer eller på bänkar, dricker Beer Lao och tittar. Alla restauranger har ett antal TV-apparater som kontinuerligt visar avsnitt ut TV-serien ”Vänner!” Ställer man sig i stans centrala korsning kan man se ett tiotal avsnitt - samtidigt!

De flesta restauranger har sina matsedlar skrivna på hebreiska och ett lokalt massage-etablissimang erbjuder bl.a. Swedish Massage. Skälet till att mycket information är på hebreiska beror  på att många besökare här i Vang Vien kommer från Israel, men vad Swedish Massage är för något får jag aldrig något vettigt svar på.

Det finns inte mycket laotiskt i Vang Vien, verkar vara mer av en internationell samlingsplats för hård-festande backpackers. På kvällen letar jag upp en av de få nudelbarer som överlevt utan att ha TV. Restaurangen är inrymd i ett byxskrädderi.

Österrikarna Rolf och Bernhard har Vang Vien som mål, men jag beslutar dra vidare redan nästa dag.



Ur ett Mail:

Vang Vien lördag 25 mars

Vang Vien är inte likt någonting jag tidigare sett. Okey det är en vackert belägen stad, inringad av en meander-krök av Nam Songfloden vid foten av det stora bergsmassivet i norr, men det är inte det som gör den så annorlunda.

För det första kryllar det av turister, backpackers, hippistajlade rasta-look-a-like tjejer och killar i sjalar, indiska skjortor, vida löst sittande knytbyxor och bandanas och lite glaspärlor och piercingar.

Laotierna hittar man bland serveringspersonal, guider, annat servicefolk och krimskrams-försäljare.

Huvudgatan är en enda lång räcka av restauranger och om man ställer sig någonstans mitt i smeten kan man på de olika restaurangerna se fem, sex TV apparater som alla visar olika avsnitt av den amerikanska serien Friends!

Turisterna sitter uppradade, liggande, halvlggande eller sittande på bänkar och britsar med kuddar och madrasser och stirrar mot en TV.

Det finns mycket droger i Vang Vien och det festas på ganska rejält.


Söndag 26 mars

Vang Vien – Kasi

(Distans 60 km, körtid 3tim 40 min, medelh. 16 km/tim)


De första 35 kilometrarna är mest uppför, bitvis ganska brant. På slutet planar vägen ut och jag är framme i Kasi före tolv. Är uppe på ca 400 meter höjd, men det är först i morgon det blir rejäl klättring i bergen.


Ur ett Mail:

Kasi den 26:e

Kasi är en liten håla, som om man har tillräckligt med fart cyklar igenom på fem minuter utan att knappt lägga märke till den. Det är ett kluster av kåkar på ömse sidor av Highway 13, de mesta är restauranger och små shoppar. Många bussar och lastbilar stannar här för lunch på resan mellan Vientiane och Luang Prabang. Här finns två guest houses. Båda tillhandahåller asiatisk toa och ”dusch” med bara kallt vatten, dvs. skopa och en vattentunna.

Men väl framme i Kasi inser jag att det är först nu som allvaret börjar. Det av två skäl, dels att det är rejäla stigningar uppe i bergen - ett tiotal varierande mellan 10 och 25 kilometer med ganska branta stigningar på mellan 7-12 procents stigning och dels att det inte anses helt riskfritt att cykla ensam uppe i bergen.


Så här skriver Lonely Planet: Wehicles using Rte 13 north of Kasi to Luang Prabang have on occation been subject to attack from H'mong guerillas. (H'mong folket stödde USA under Indokinakriget på 60-talet och har också gjort terrorattacker och sprängt bomber i både Vientiane och Savannakhet. mitt tillägg).

Lonely Planet fortsätter:”Australian Embassy in Vientiane, were (at the time of writing the book. mitt tilägg) advising that road travel between Kasi and Luang Prabang only be done on convoy in daylight hours.”

Sedan tillägger Lonely Planet emellertid att det statistiskt är mycket farligare att köra på vägar i Europa eller USA, Australien och även att åka buss varsomhelst i Asien än att färdas på Rte 13, men skriver avslutningsvis:

”Still, it cannot be denied that cyclists, especially travelling alone, place themselves in a pårticularly vulnerable situation.”


Bussarna som stannar för att ta paus i Kasi har beväpnad säkerhetsvakt ombord. Stora grovkalibriga vapen och blänkande k-pistar. Unga grabbar med dödsbringande osäkrade kanoner. 


Därför var det glädjande att se ytterligare två cyklister checka in på samma gästhus som jag bodde på. Det var en fransman Mirco (66 år) och en belgier Françoise (56 år). Båda cyklar på lätta racercyklar med minimal packning. Den ene en superlätt titancykel och den andre en Eddie Merckx-racercykel. Båda är mycket rutinerade, inte minst Mirco, som cyklat runt om i hela världen under flera år.

Jag inser att det blir svårt att hänga på dom gossarna när det börjar dra ihop sig till bergsklättring.

Det visar sig emellertid att Françoise cykel är skadad. Ena hjulet har fått sig en smäll och är både skevt och ovalt. En eker har skurit rakt igenom navet. Han går till en reparatör för att få det fixat, men denne lyckas inte rätta till det, så Françoise tar bussen tillbaka till Vientiane. Mirco och jag drar mot norr, mot bergen och branterna.



Måndag 27 mars

Kasi – Phu Khun

(Distans 46 km, körtid 4 tim, medelh. 11 km/tim)


Vi startar strax före klockan sju. Mirco är lätt och vältrimmad, spänstig och stark som en elitgymnast. Själv är jag i samma ålder, överviktig och med måttlig träning och jämförelsevis mera packning.

Det är mest slätåkning de första 10-15 kilometrarna. Berget reser sig i fonden som en vägg och det är rejält jobbigt de sista 20-25 kilometrarna upp till Muang Phu Kunh på ca 1500 - 1600 meters höjd. Lutningen varierar mellan 8 och 11 procent och jag segar mig oändligt långsamt uppför i den brännande hettan.

Hastighetsmätare pendlar mellan 7 och 9 km/tim. Cyklar man långsammare faller man! Jag tittar upp mot varje serpentinsväng och hoppas att det ska plana ut bakom kröken. Det är många krökar, oändligt många. Jag kyler ner min brännheta kropp med vatten, vilket gör att vattnet snabbt tar slut!

Mirco manar på och peppar och fyller vatten från en liten bergsbäck som han decinficerar med jod. Det smakar vidrigt, men efter drygt tre timmar i backen når vi slutligen krönet - Phu Khun. Phu...



Tisdag 28 mars

Phu Khun – Kiou Ka Cham

(Distans 53 km, körtid 4 tim 5 min, medelh. 12,8 km/tim)


Den här etappen har jag bävat inför. I Lonely Planet skriver man bl.a:…this long and very demanding final stage should not be taken lightly. If you’re not confident about your ability to complete it, catch a bus north from Muang Phu Khun.

Vi startade vid sjutiden och dagen började med en stigning på knappt en halvmil, därefter går det upp och ner mest hela dagen med den längsta backen uppför på drygt sex-åtta kilometer.

Efter gårdagens klättring upp till Phu Khun var jag förberedd och det blev trots allt en behaglig cykling fram till den lilla byn Kiu Ka Cham.

Där fanns två små gästhus att välja på och eftersom Mirco tycker jag är värdelös eftersom jag har för vana att inte pruta, blir det han som får förhandla om priset. Han kommer ut triumferande eftersom han lyckats pruta ner priset från en dollar och femtio cent till en dollar och tjugofem cent… för ett dubbelrum!!!

(Jag har aldrig förstått varför “rika” västerlänningar ska pruta när priserna är makalöst låga)

Jag frågade honom senare på kvällen om han var gift. Han berättade då att han var från Albertville och ”have some kind of a girlfriend!”


Kiou Ka Cham är en plats där få stannar, bortsett från bussturisterna som tar en kort paus här. När vi är här stannar ett par turistbussar med thailändska turister. Dom delar ut godis och småmynt “in the name of God” till byns barn, men först efter att ha visat dem hur man ska stå i kö och gett dom en snabbkurs i hur man tackar. 




Onsdag 29 mars

Kiou Ka Cham – Luang Prabang

(Distans 81 km, körtid 4 tim 42 min, medelh. 17,5 km/tim)


Innan vi lämnar Kiou Ka Cham lyckas Mirco skrämma skiten ur personalen. Han skällde ut dem, på franska, för att inte vattenflaskan han just köpt för 2000 kip (ca 20 cent!) var kall nog! Redan kvällen innan hade han satt skräck i de unga servitriserna då han domederade och skällde för att dom inte kunde fixa fram salt. (Laotierna använder inte salt, de saltar med fisksås.)


Det var mest utför till Luang Prabang. Sträckan från Vientiane och hit kallas The Northern Wonders i Lonely Planet och klassas som en av de hårdaste i Sydostasien. Nu känns det som resten av den här resan blir rena "nerförbacken" oavsett vilket håll det lutar.


Fick tips om ett bra guest house av en engelsman på Luang Prabang-filialen av Scandinavian Bakery. Det heter Chittana Guest House. För sex dollar får man ett rent och prydligt rum med dusch med varmt och kallt vatten och europisk toalett. Mirco hakade på och tog också ett rum där. Våra vägar skiljs emellertid här; Jag ska cykla tillsammans med Sylvie tillbaka till Vientiane och Mirco avser ta sig nordostvart mot Vietnam och Dien Bien Phu. (Det skulle senare visa sig att den gränsövergången inte var öppen för turister!)


Ur ett Mail:

Okey. Jag har alltså kommit fram till Luang Prabang. Kom fram igår strax efter klockan ett.

Har ännu inte sett så mycket av staden, men här förefaller vara en hel del turister. Luang Prabang finns på FN:s Världsarvslista, vad det nu praktiskt kan tänkas innebära. Skälet torde vara att det dels dräller av tempel och dels att det var huvudstad under monarkin, som ju gick i graven först efter revolutionen 1975.

(Prinsen försökte emellertid få dåvarande president Clinton att intervenera eftersom prinsen, godhjärtad som han var, ville återinföra demokrati i Laos. Något kungafamiljen kanske borde tänkt på långt tidigare. Hursomhelst, Clinton brydde sig helt enkelt inte om prinsen, och det förefaller inte det laotiska folket heller göra.)

Staden ligger vackert intill en meander av Mekong vid foten av ett magnifikt bergsmassiv.


Men resan hit är emellertid det svettigaste jag hittills gjort.



Här slutar dagboken. Men återstoden av resan gick samma väg tillbaka till Vang Vieng, där jag tog morgonbussen till Vientiane varifrån jag cyklade vidare ner genom Thailand till Bangkok.