Cyklarna sys in i säckväv

Cyklarna packade och klara för transporten till Chennai



Photo Gallery
SOUTH INDIA
South_India_photos.htmlSouth_India_photos.htmlSouth_India_photos.htmlshapeimage_2_link_0shapeimage_2_link_1shapeimage_2_link_2

Janne Malmberg

Janne dricker nybryggt franskt kaffe på Le Space i Pondicherry



Photo Gallery
SOUTH INDIA
South_India_photos.htmlSouth_India_photos.htmlSouth_India_photos.htmlshapeimage_3_link_0shapeimage_3_link_1shapeimage_3_link_2


Photo Gallery
SOUTH INDIA
South_India_photos.htmlSouth_India_photos.htmlSouth_India_photos.htmlshapeimage_4_link_0shapeimage_4_link_1shapeimage_4_link_2

Photo Gallery
SOUTH INDIA
South_India_photos.htmlSouth_India_photos.htmlshapeimage_5_link_0shapeimage_5_link_1
           Läs fortsättningen:
Från Trichy till Kovallam 
Del 3 av South India 08/09
                klicka här!SOUTH_INDIA_3.htmlshapeimage_6_link_0
Karta över Tamil Nadu
klicka här!http://www.travelmadeeasy.in/map-tamilnadu.jpgshapeimage_7_link_0
Karta över Tamil Nadu
klicka här!http://www.travelmadeeasy.in/map-tamilnadu.jpgshapeimage_8_link_0
Karta över Tamil Nadu
klicka här!http://www.travelmadeeasy.in/map-tamilnadu.jpgshapeimage_9_link_0

Thursday, November 27, 2008

KRIG I BOMBAY!


Jag hade egentligen inte tänkt något idag, förväntade mig inte att det skulle hända något särskilt fram till att vi stiger ombord på tåget till Madras (Chennai) tidigt i eftermiddag - då utbryter fullt krig i Bombay!


När jag kommer ner till CST (Victoria station) är allt som vittnar om gårdagskvällens och nattens blodbad helt borta, nästan. Några kulhål i glasrutorna på Fresh Food-serveringen i östra delen av stationen och på några andra ställen är de enda synliga bevisen. I övrigt är det business as usual.

Dessutom står till tänderna beväpnad militär utposterade på strategiska platser och nere vid biljettkassorna för fjärrtrafiken har man spärrat av med bastanta rep.

Det var bl.a. här terroristerna slog till i en av, enligt medierna, de värsta terrorattacker som drabbat 16 miljoners-staden i modern tid.

Minst 80 personer lär ha dödats och enligt The Times of India har närmare 1000 personer skadats.

Så här skriver tidningen under rubriken: IT'S WAR ON MUMBAI: Nightmare-Taj, Oberoi (två populära lyxhotell, min anm.) CST, Santa Cruz Airport, Colaba (populärt turistdistrikt, min anm.) and 2 Hospital are among 8 places attacked by terrorists.



Bland de många döda finns ett antal poliser och ett 40-tal personer, varav flera turister, har dessutom tagits som gisslan.


Det hela förefaller ha börjat med att en grupp beväpnade med automatkarbiner slog till i en till synes välplanerad attack mot Oberoi hotell och Leopold Cafe’ i stadsdelen Colaba vid 22-tiden och senare mot CST, där det pågick skottlossning fram till långt efter midnatt.


Vi bor bara ett par hundra meter från CST men gick till sängs vid 23-tiden helt ovetande om det drama som utspelade sig i närheten.


(Eftersom attacken inträffade vid bästa sändingstid i Sverige, visste man mer hemma om vad som hänt än vi som befann oss på plats. Vi blev medvetna om det inträffade först när mobiltelefonerna började ringa och det började regna in SMS på morgonen från anhöriga som undrade om vi kommit undan helskinnade. Vi såg förmodligen ut som frågetecken då vi ju inte hade en aning om vad som hänt. Bl.a. hade Svenska Ambassaden i Delhi sökt oss.)


Jag möts därför av en kuslig stämmning när jag går ut på morgonen vid 7-tiden.  Överallt sitter människor och läser morgontidningarna eller står i grupper kring tidningsförsäljarna och diskuterar.

Jag drar ner mot CST och där är man på vag att packa ihop spolslangar och högtryckssprutor. Vid niotiden verkar allt ha återgått till det "normala" igen och vi räknar med att ta tåget klockan 14.00 till Madras, som planerat.




Saturday, November 29, 2008

REGNKAOS I CHENNAI



CHENNAI, Lördag:

Pa tv-nyheterna meddelades nu på morgonen att ”Operation Black Tornado” är avslutad. Kriget i Bombay varade därmed ganska exakt 60 timmar i och med att den siste terroristen var oskadliggjord. Han sköts enligt Times of India i en eldstrid på lyxhotellet Taj Mahal, Mumbais stolthet i Colaba-distriktet nära Gateway of India.

Man räknar med att drygt 150-200 personer fått sätta livet till i denna självmordsattack, som de flesta menar har sitt ursprung bland muslimska fundamentalister i Pakistan. Självmordskandidaterna lär ha kommit i olika farkoster över Bengaliska viken från Karachi.


Under krigets senaste dygn har vi färdats med tag mellan Bombay och Madras (Chennai). 26 ganska sega timmar och 1250 kilometer.


HARD SECURITY CONTROLL

Först hade vi problem att få med cyklarna på tåget, säkerhetsgubbarna i entrén ville under inga omständigheter slappa in oss på järnvägsstationen. Det var väldigt nervöst och det rådde en fientlig stämmning ett tag innan vi till slut fick passera.

Cyklarna skulle polletteras, då kom nästa kalldusch - dom måste packas in för att bli föremål for transport. Det var utan apell!

Efter många om och men fick vi tag i en kille som SYDDE in cyklarna med säckväv! En liten vit tygtrasa om ramen .(se bild)


Det var lite knepigt att sova på taget. Där fanns för allt i världen air-condition, men den satt så att utblåset, som var på armlängds avstånd, blåste mig med en svinkall luftström rakt i ansiktet.


ETERNAL RAIN

När vi vaknade i går morse ösregnade det. Tåget passerade byar som helt eller delvis låg under vatten. Och i Deccan Chronicle kunde vi läsa att kriget i Mumbai kallas Indiens "nine-eleven" och att över femtio människor dessutom har omkommit i Chennai och Tamil Nadu i, vad som kallas, "rain-related incidents" och fortsätter: "Heavy rain lashed Chennai as cyclone Nisha was heading towards Tamil Nadu."

Väderleksutsikterna verkar alltså inte lovande.


CHENNAI - AT LAST

När vi slutligen kom fram till Chennai porlade regnet ner och vi drog iväg med passagerarfloden utefter den halvkilometerlånga perrongen, genom ett kompakt folkhav i vänthallen mot paketutlämningen för att hämta ut cyklarna.

Det var varmt och fuktigt som i en herrturk och genomsvetta, genomvåta och trötta på kånkandet på alla prylar kom vi slutligen fram till ett litet dåligt belyst och överbefolkat kontor. För att ta sig dit fick man dessutom vada genom halvmeterhögt vatten.

Här fick vi efter att vårt rosafärgade bagagekvitto vandrat runt bland tjänstemännen reda på att vi skulle tillbaka till tåget och i sista vagnen där, hämta cyklarna.

Full fart tillbaka igen, tvärs mot strömmen av ankommande resenärer och längs den halvkilometerlånga tågperrongen i hällande regn, till sista vagnen, som var "the parcel coach".

Grabbarna som svarade för urlastningen var emellertid inte villiga att lämna ut cyklarna utan krävde ett speciellt utlämningskvitto kvitto, som skulle hämtas från det ställe vi just kom ifrån. Vi gav upp och tog helt sonika med oss cyklarna, trots gubbarnas protester.


Tillbaka till det lilla utlämnings-kontoret ledsagade av en liten tjänsteman (var gång vi knallade fram och tillbaka passerade vi ett lik som lag på en dragkärra med en skrynklig plastpåse som täckning). På det lilla kontoret, som nu var skyddat av en vallgrav av vatten, fick vi av en sympatisk, korpulent tjänsteman det kvitto som skulle kvalificera oss att få ta cyklarna med oss ut från stationen, en slags passersedel för cyklar!

När vi närmade oss utgången blev vi upphunna av en mager militär i båtmössa och med en välansad borstmustasch. Han skulle ha lappen, och efter att ha skrivit passnummer och namn och avgångsstation och ankomststation och transportnummer på cyklarna gjorde han ett stramt honnör och vi hade därmed fri lejd ut från stationen - trodde vi!!!.

Vid utgången stod ytterligare ett antal löjtnanter stela som tennsoldater och nervösa som vinthundar. Dom ville prompt ha den lilla passersedeln, som vi just lämnat till kollegan med borstmustaschen ett femtiotal meter bort.

Inga förklaringar bet på dom gubbarna inte, så det blev att knalla tillbaka och leta rätt på bortmustaschen. Det tog ett tag innan vi hittade honom, han skakade lite uppgivet på huvudet och släppte diskret ut oss en bakväg.


Vi hade planerat cykla till hotellet. Det skulle enligt en karta vi hade ligga ca två kilometer från stationen. Men vi insåg omedelbart det hopplösa i den ambitionen när vattnet stod halvmeterhögt på gatorna, regnet fortfarande skvalade ner och det dessutom började bli mörkt.

Vi tog en taxi. Det tog en dryg halvtimma for taxichauffören att hitta vägar som var framkomliga genom vattenmassorna. Det var som att åka bil genom ett träsk. Det myckna vattnet pressade också upp avloppsvatten, och det var en spännande blandning av dofter - kryddor, (curry, ingefära och kardemumma, förmodligen), avgaser, och avloppsvatten!

Slutligen hamnade vi på Shandra Park Hotel där vi svetta, smutsiga, genomvåta och med vattnet droppande togs emot av en färgglad dörrvakt med en turban som ett påfågelshuvud. Detta är stans antagligen dyraste hotell!

Väderleksutsikterna för de närmaste dagarna är ingen munter läsning, varför vi kanske blir inregnade här ytterligare ett par dar.




Sunday, November 30, 2008

CHENNAI IN SUNSHINE


CHENNAI, Sunday

Idag har jag och Janne cyklat! Fem kilometer; från stans mer centrala delar ner till Triplicane-området som ligger längre söderut utefter havet, vilket gör det lättare när vi så småningom drar vidare söderut - förhoppningsvis i morgon.

Enligt the weather reports skulle det bli regn idag med 80 procentig säkerhet. Klockan är snart halv fem på eftermiddagen och det har inte kommit en droppe. Hade vi vetat hade vi säkert haft första riktiga cykeldagen idag. Men i morgon...





Monday, December 01, 2008

MAMALLAPURAM HERE WE COME


MAMALLAPURAM Måndag 1 December:

Jag har inget minne av att jag läste om Indien på geografitimmarna i 50-talets folkskola. Däremot minns jag en bild i en geografibok från 70-talet när jag själv undervisade; det var en bild på fyra personer, två vuxna och två barn, samt en ko. Bildtexten löd: ”På bilden ser du en typisk indisk familj och en helig ko. Kon står till vänster.”


ON THE ROAD-AT LAST

Nu har vi äntligen kommit igång med cyklingen. Trots hot om åska och regn drog vi iväg söderut vid halv åttatiden i morse.

Vädret var idealiskt för cykling, lätt molnighet och en sval bris från Bengaliska Viken och efterhand en stigande temperatur, upp mot ca 30 grader.

Efter en och en halv timmas fight med morgontrafiken kunde vi lämna Chennais södra förorter och sikta in oss på dagens etappmål - MAMALLAPURAM eller som man kallar det här: Mamalla, som visade sig vara ett turistkluster vars främsta sevärdhet är några fasligt eleganta tempel.

Trafiken var måttlig även om en del stora lastbilar och bussar förpestade tillvaron genom att ryka och bolma som infanteriets kokvagnar.


East Coast Road är för övrigt en behaglig, bred, asfaltbelagd väg, med rejält med plats för såväl 2, 3 som 4-hjulingar.


Strax före tolv cyklade vi in över  stadsgränsen och inkvarterade oss i ett halvlyxigt hotell – Hotel Mamalla Heritage.

Visst, det känns att man inte är i bästa form, men den route vi valt erbjuder möjligheten att kunna cykla sig i form eftersom det är mest slätåkning nu i början.


I morgon har vi siktat in oss på den gamla franska enklaven Pondicherry, 100 kilometer söderut. Kanske i längsta laget så har i början innan man kommit i form, men vi ser fram emot att få sörpla café' ou Lait och knapra franska croissanter.


Cykelfakta för 1 dec:

Distans: 60 km, Tid: 3 tim 5 min, Medelhastighet: 18 km/tim





Wednesday, December 03, 2008

BLAND FRANSOSER I PONDICHERRY


Pondicherry onsdag 3 december.

Pondicherry är en tidigare fransk enklav här på indiska sydkusten. Den lade man antagligen beslag på i kamp med andra europiska rövarnationer på 1600-talet. Den övergavs emellertid 1954 efter påtryckning från det då från engelsmännen befirade Indien..

Det är en halvmiljonstad delad längs en skiten kanal i en indisk västlig del och en ostlig fransk och belägen utmed stranden av Indiska oceanen.

Bortsett från några franska turister finns inte mycket franskt kvar. Det är som "Mr Pumpy" skriver på sin hemsida: ”Fifty years of Indianisation has left the escargot barely recognisable.”


Vi kom hit efter drygt 100 km cykling från Mamalla. Egentligen något långt så här i början av resan, när man ännu inte är i fullt trim och det blev också ett elddop för Janne M, som ju nybörjare som long-distance-cyclist. (Janne är dock erfaren som cyklist som sparar utsläppsrätter genom att cykla till jobbet varje dag hemma i Göteborg.)

Igår fick han sannerligen bekänna färg.

Janne är 53 år, jobbar som fritidspedagog i Göteborg, men har fotknölarna i den blekingska myllan.

-Jag fick idén att cykla långdistanscykling hösten 2007 inspirerad av Leifs resor som jag följt via hans mail.


Erfarenhet av gårdagens långa cykling?

-Det gäller att vara uppmärksam, inte bara på trafiken utan också på alla kreatur som är en betydande del av trafiken. Jag räknade till sammanlagt 103 kossor en massa getter och en orm på vägen, säger Janne.


Vad var jobbigast?

- Värmen, värmen är jobbigast. I all synnerhet när solen bröt igenom kring klockan tolv. De två sista timmarna in mot Pondicherry var en rejäl utmaning. Efter tolv här helvetiskt hett.

Det gick totalt åt fyra liter vatten och fem flaskor läsk!


Överraskning?

-Jag trodde faktiskt att vägarna skulle vara sämre, men hittills har de varit fantastiskt bra.


Trafiken?

Ute på på landsbygden är trafiken inte så hiskeligt tät, även om de kör förbannat fort. Däremot är det totalkaos i städerna.


Indier som folk förefaller ömhjärtade och timida, men så snart dom hamnar bakom ratten förvandlas dom till desperados. Dom susar genom byarna under ett intensivt signalerande.

Men det gäller väl antagligen chaufförer var man än träffar på dem; att kritisera en människa för vad som helst är okay, men att kritisera dem som bilförare är en dödssynd. I samma ögonblick de stänger bildörren drabbas de av syndromet grandios självbild, med vars hjälp andra trafikanter reduceras till kompletta idioter.


Efter gårdagens cykling vaknade vi idag efter en lång natt.  Vi steg upp först kl.10.

Gick till ett litet kafé’ "Le Space" på Rue Labourdonnais och drack franskbryggt kaffe, grova nybakade baguette och omelett.(Kaffet i Indien för övrigt är värre än s.k. American coffee som är populärt bland anglosaxare.  Tunnt och smaklöst, inte sällan intensivt sött.)

Vi är inkvarterade på Aljanta Beach Guest House. Härifrån kan man blicka ut över Bengaliska viken, om man har fönster. Det har inte vi!

Dessutom löpte A/C:n amok inatt och det blev rejält kyligt fram på småtimmarna. Fläkten väsnas som Boeing 727 och den har bara ett läge - MAX! Ibland känns det som taket ska ge sig iväg.


Idag ska vi coola ner oss med att knalla omkring utmed Bengaliska viken låta tankarna flyga iväg bortom horisonten och förbereda oss för morgondagens verklighet då vi ska cykla till Chidambaram, en turistbefriad ”håla” cirka 75 kilometer söderut utefter kusten.



Cykelfakta för 2 Dec.

Dagsdistans 104 km, tid: 5 tim 15 min, Medelh.:19,5 km/tim, maxh.:29 km,

TOTALT: 165 km.




Thursday, December 04, 2008

TEMPELBESÖK I CHIDAMBARAM



Chidambaram, torsdag 4 dec.

Resans första punktering inträffade idag. Inget anmärkningsvärt kan tyckas, trots dyra, punkteringssäkra Continentaldäck. Delvis dåliga vägar, vassa lömska stenar, glas och metallskrot utmed vägrenen. Nej, det var inte alls överraskande när Jannes framdäck plötsligt lade sig platt med en dov puff strax efter Cuddalore vid niotiden i morse.


Mer anmärkningsvärt var hur han fick punkteringen. Janne garderar sig gärna både med hängslen och livrem (inte bara nar det gäller byxor.) Förutom att utrusta cykeln med fantastiska Continental Travel Contact hade han för säkerhets skull utrustat cykeln med extra punkteringsskydd - ett neongrönt plastband som man applicerar mellan slangen och däcket. Dubbel säkerhet, kan man tycka, men icke. Det var nämligen just detta gröna elände som gnagt hål på slangen.


Snabbt av med hjulet i morgonrusningen och den bolmande trafiken utefter National Highway 45A. Av med däcket och fram med en reservslang (f.ö. den slang som Wiggle levererat med däcket.) Fram drar Janne en liten tunn mager slang avsedd för racercykel - 28 tum och smal som en tumme. Inte mycket att lägga in i ett 26 tums mtbhjul med grova däck!

Det fick bli en klassisk lösning - klister och gummilapp!


Annars var cyklingen fram hit till Chidambaram helt fantastisk. Utefter hela den drygt 70 km långa etappen längs Coromandelkusten passerar man små städer och byar vilket gjorde att cyklingen aldrig blev enformig.

Vägen gick längs gigantiskt stora risfält med saftigt gröna risplantor, avlösta av vattensjuka låglänta marker, vilket bekräftar att vi cyklar i ett delta av Curverfloden. (Den här sydöstra delen av Tamil Nadu drabbades hårt av den cyklon som jag tidigare nämnt. Här svepte också tsunamin in med stor förödelse 2005.)

Här och var ser man också små ponds där man odlar räkor. En och annan kungsfiskare glittrar grönskimmrande på någon gren eller telefonledning ovanför dammen och blickar glupskt ner på räkorna som spritter vid vattenytan.


Vi lämnade Pondicherry redan när solen gick upp strax efter sex. Folk var redan igång och morgontrafiken brusade redan genom stan. Utefter Pondicherrys "croisette" - Beach Road - knallade och småkutade motionärer och i öster fick den uppgående solen horisonten att glöda.


Lätt, sval motvind, bra väg (för det mesta) gjorde att man lätt skulle kunna hålla en medelhastighet på över  20 km/tim.

Kom fram till Chidambaram, som bl.a. är känt för några grandiosa tempelbyggnader, redan vid middagstid. Eftersom det är relativt få turister som övernattar här, blir det knepigt att hitta bra matställen. Vi har knallat runt och huvudsakligen livnärt oss på street-food och tråkiga västerländska (läs amerikanska) läskedrycker. Okay, vi har druckit en hel del te också.


Var vi hamnar i morgon är inte riktigt klart ännu, men till detta återkommer vi så småningom.

Klockan är nu strax före 16 och om en stund öppnar de portarna till tempelområdet här intill.

Janne och jag blir två av dagens gäster!


Cykelfakta för 4 dec:

Dagsdistans: 77 km, Tid: 4 tim, Medelh.: 18,9 km/tim, Maxhast.: 27 km/t

TOTALT: 242 km




Friday, December 05, 2008

MOT MAYILADUTHURAI I HALVFART


MAYILADUTHURAI, Fredagen den 5 december.

Dagen etapp blev något av en enkel söndagsutflykt. Knappt 50 kilometer och knappt tre timmars cykling. Vi stannade i stort sett i samtliga byar och städer som passerades, och dom var ganska många. Vi valde en kortare tripp idag, för att få etapperna ner till Trichy att passa bättre.

Strax efter Chidambaram, svängde vi västerut från Coromandelkusten. Vägen är som regel bra, möjligen med undantag för genomfarten av städer och byar och i direkt än slutning till dessa. där det däremot ofta är riktigt dåligt på sina ställen.

Mayiladuthurai förefaller vara en ganska folkrik genomfartsstad och centralort för distriktets bussar. Av det skälet befinner sig därför staden ( i alla fall de centrala delarna) i ett kroniskt tillstånd av trafikkaos med ideliga trafikinfarkter.

Och då asfalten skavts ner till sand- och grusunderlaget river bussar och truckar upp mängder av damm.

Genom dammet kan man emellertid utskilja massor av små butiker, varav varannan av någon anledning är en juvelerarbutik!


I morgon drar vi ner till Thanjavur (Tajore) och räknar med att vara i Trichy, som ligger drygt 130 km söderut, i övermorgon.


Det har varit svart att hitta Internet-stallen med fungerande datorer, av det skalet blir det denna gång bara en kort rapport.


Cykelfakta för 5 dec:

Dagsdistans: 47 km, Tid: 2 tim 45 min, Medelh.: 16,5 km/tim, Maxhast.: 35 km/t

TOTALT: 289 km




Saturday, December 06, 2008

BLAND MARKNADSFOLK OCH DEMONSTRANTER I THANJAVUR


Thanjavur, Lördag den 6 december:

Helt enligt planerna drog vi längs milsvida risfält och sockerrörsplantager sydvästvart till Thanjavur idag. Det är mest bara lätt slätåkning då vi ju fortfarande befinner oss i Curverflodens gigantiska delta.

Trots detta blir cyklingen aldrig långtråkig. I Indien förefaller det som man ännu inte byggt särskilt mycket motorvägar och nya motortrafikleder, vilket innebär att riksvägarna skär genom kulturlandskapet och passerar genom städer och som ligger tätt som pärlor på ett radband.

Vi närmade oss Thanjavur med bra speed i medvinden, klockan närmade sig tolvslaget. Förutom en intensiv torghandel och några välbefolkade demonstrationer var staden helt igenkorkad av den intensiva middagstrafiken.


Man kommer in mot stadens brusande hjärta via en bro, som endast har plats för fordon i en riktning i taget. Bussen strax framför oss stannade halvvägs upp på bron, vilket omöjliggjorde för de tjugo bussar som redan stod på bron i motsatt riktning att passera. Bussen kunde heller inte backa, då kön bakom utgjordes av ytterligare ett tjugotal bussar, några lasttruckar och något hundratal tvåhjulingar.

Med vara smäckra cyklar kunde vi emellertid ta oss igenom kaoset och cyklade in i stan strax efter klockan 12. Då hade vi avverkat drygt 80 kilometer, sedan starten i morse strax före sju. Vädret var perfekt för cykling, lätt molnighet och därför ganska svalt. Bara en irriterande motvind, som senare på dagen förvandlades till lätt medvind.

Vi bor på Lion City Hotel i stadens södra del. På en öppen plats framför hotellet har muslimerna mobliserat till demostration. Sannolikt för att bemöta den hets som riktas mot dem sedan terrorattacken för en tid sedan.


Cykelfakta för 6 dec.

Distans 81 km, Körtid: 4 tim 36 min, Medelhastighet: 17,2 km/h

TOTALT: 370 kilometer.



Sunday, December 07, 2008

MOT TRICHY


Trichy Söndagen den 7 december

Vaknade tjugo i sju i morse och upptäckte att jag hade punktering på bakhjulet! (Vi hade cyklarna på rummet över  natten.)

Egentligen inte speciellt överraskande eftersom jag under senare delen av gårdagens etapp hit upptäckte att jag hade pyspunka, men då kunde "pumpa" mig fram hit.

Lagade då direkt det osynliga hålet med en av dessa moderna lagningslappar, som är självhäftande och som skall eliminera behovet av klister och gummilappar.

Den höll alltså inte över  natten, kanske beroende på att hålet satt mitt i en liten skarv på slangen.

En tidig halvtimmes reparation och så kunde vi till slut packa cyklarna och via National Highway 67 dra ner mot Trichy.


NH 67 mellan Thanjavur och Trichy är sannolikt när detta läses (i juli 2009 ) en fyrfilig motortrafikled. Det är den inte idag den 7 december 2008!

Gamla riksväg 67 som nu gäller har sannolikt legat för fäfot sedan beslutet att bygga den nya vägen togs för ett antal år sedan. När vi cyklar den är den nästan ofarbar på sina ställen.

Delar av nya vägen är klar och därför det växlar var och varannan kilometer mellan nylagd asfalt och "nyplöjd åker". Eftersom det dessutom har regnat lite på morgonen har det fina kanelbruna dammet förvandlats till en trögflytande lersoppa.


Den nya vägen dras nu förbi alla små städer och byar, vilket tyvärr kommer att göra cyklingen något mera långtråkig och enahanda med kilometerlånga, till synes oändliga, raksträckor som skär rakt genom risodlingar och sockerrörsplantager. (Värt att observeras med tanke på vad jag skrev bara för någon dag sedan.)


När vi närmar oss Trichy, som nästan har en miljon invånare, tätnar trafiken betydligt. Det har sedan några timmar slutat regna och bil- och busstrafiken river upp det fina bruna stoftet som blir till ett brunrött dammoln som omger staden.

Söndagar är uppenbarligen den stora marknadsdagen och alla förefaller vara på väg in mot centrum. De flesta håller tygstycken för näsa och mun.

Vi lyckas hitta en väg som för oss runt staden till dess södra del vilket gör att vi inte behöver köra genom ett som vanligt totalt igenkorkat centrum.


I närheten av den stora järnvägsstationen - Trichy Railway Junction - hittar vi Femina hotell, lyxigt hotell med okay priser! Vi får ett stort dubbelrum för omkring 300 kr/natt. Vi stannar tills på tisdag, sannolikt.


Cykelfakta den 7 dec

Distans: 65,6 km, Körtid: 3 tim 45 min., Medelhastighet: 17,5 km/tim,

TOTALT: 435 kilometer.