Jag valde att ta mig in i Vietnam från Kambodia mot Saigon, som numera heter Ho Chi Minh City eller HCMC. Detta innebar att jag kom att cykla Highway 1 norrut. Många cyklister föredrar att köra söderut, eftersom de förhärskade vindarna utmed Vietnams kust  som regel kommer från norr eller nordväst. För min del fick det konsekvenser och jag tvingades kapitulera för motvinden och fick ta buss vissa sträckor


Ur Dagboksanteckningar och mail:



Torsdag 24 februari:

Svay Rieng - Trang Bang (Vietnam)

(Distans 70 km, Körtid 3 tim 55 min. medel 18 km/tim.)


ur ett MAIL:

Moc Bai ligger vid gränsen till Vietnam. Hade hört att det krävdes ett speciellt papper för att få in cykeln. En slags värdedeklaration och dessutom en jävla massa byråkrati. Men det tar bara ett par minuter i kö, en snabb koll på visumet och en stämpel. Klart! No problems.

Om Kambodja var torrt som Gobiöknen, så grönskade det här på andra sidan gränsen. Bevattningssystemen är intakta i Vietnam, men ännu inte återställda hos grannen i väst. Vägarna är hur bra som helst; i Kambodja var det hafsigt lagd oljegrus, medan det här var professionell asfaltering av vägarna - i alla fall fram till Trang Bang!

Där får jag svårigheter att hitta ett hotell. Turister är sällsynta här. När jag frågar efter ”hotell” med olika språkliga brytningar skakar alla på huvudet. Blir något orolig med tanke på att det är över 60 kilometer till nästa möjliga ställe och det är redan sent på eftermiddagen och solen verkar ha sällsynt bråttom att lägga trakten i mörker!

Det fanns ett (1) hotell. Airconditionen gick inte att reglera, så jag hade att välja på att frysa eller svettas. Det blev både och.



Fredag 25 februari

Trang Bang - Saigon (Ho Chi Minh City)

(Distans 55 km, Körtid 3 timmar medel 18 km/tim.)


ur ett MAIL:

Saigon 25 februari

Saigons öde är beseglat!

Vi är ursprungligen ett tusental som i dimman över Mekongflodens dalgång närmar sig Saigon från norr. Från Trang Bang.

Själv startar jag kvart över sex på morgonen. Dimman är tät som en betongvägg. Glasögonen immar igen. Men så snart vi närmar oss Cu Chi, cirka 30 kilometer från huvudstaden, är vi kanske redan något tio-tusental, och morgonsolens bleka strålar bryter svagt fram genom morgondimman och avgaserna.

De flesta kommer på moppar och motorcyklar, men en del i bilar. Vissa motorcykelförare bär vietnamesiska arméhjälmar, militärgrå tropikmodell.

Redan någon mil innan förstäderna som inramar storstaden är vi uppe i nå'n dryg halvmiljon, kanske fler, som segt och något kaotiskt avancerar in mot stadens hjärta.

Avgaserna svider i hals och ögon. Det är skarpt läge och trafiken är skoningslös. Så snart någon lämnar en lucka, fylls den ögonblickligen av en tapper motorcyklist, eller djärv cyklist.

Vi flyter långsamt fram som en grötflod genom avgasröken, dammet och dimman.

Och plötsligt står jag där! Mitt i Saigons centrum.

Mitt på den gata jag siktat in mig på i mina förberedelser. Mitt mål. Själva fronten. Saigon är  besegrat och solen skiner redan från en klarblå himmel.



Jag väljer hotell med omsorg. Det blev Ngoc Dang hotel på De Tham-gatan i  Distrikt 1 närheten av 23 september-parken och konstmuseet. Här går turister och backpackers i flock men här finns också all den service man behöver .

Jag väljer ett dubbelrum med balkong, air-condition, elegant badrum i italiensk marmor varmt och kallt vatten och en kyl fylld med alltifrån vanligt vatten via sodavatten och coca-cola till olika tyska ölsorter jag aldrig lyckats lära mig namnen på. Pris US$ 15/natt!

Det blir något av konvalescens över det hela. Jag måste nämligen försöka få bukt med min skinnflådda bak.


Räknar därför med att stanna här minst fyra nätter. Ho Chi Minh City (också kallad HCMH) är en modern världsstad, expansiv och med över fyra miljoner invånare. En halvmiljon av dessa tampades jag, som sagt, med idag på vägarna in mot centrum, Det svider fortfarande i armbågarna... och i baken!


Saigon 25-28 februari

























Måndag 1 mars

Saigon – Mui Ne Beach, buss


ur ett MAIL:

Mui Ne Beach 1/3

Ibland blir saker och ting inte riktigt vad man tänkt sig. Tog i morse 7.30 bussen från Saigon med avsikt att stanna till över natten i Phan Thrat och cykla norröver i morgon bitti. (Gudskelov att jag tog bussen de 200 kilometrarna rakt österut mot Phan Thrat eftersom det var en helvetisk motvind, förmodligen styv kuling. De 200 kilometrarna skulle ha tagit fyra, kanske fem dar.)

Däremot hamnar jag aldrig i Phan Thrat! De övriga passagerarna hade för avsikt att ta sig till ett turistställe som heter Mui Ne, och som ligger 25 km ytterligare nordost utefter kusten. Bussen stannar följaktligen aldrig i Phan Thrat och jag har ingen lust att cykla tillbaka 25 kilometer.


En vietnamesisk gentleman rekommenderar mig i stället att stanna kvar och hyra in mig någonstans utefter Mui Ne Beach och välja en annan väg norrut i morgon. Hyr en palmbladsflätad bungalow vid stranden. Rent och prydligt och ett elegant bad- och duschrum. Käkar en bondomelett och kryper sedan ner i det ljumma havet.

Det känns skönt att rensa öronen efter det helvetiska larmet i Saigon. Här är det tyst - om man bortser från palmernas sus, det sävligt brusande havet och färgglada fåglar som tjattrar i palmkronorna.

Detta borde vara en överbefolkad turistfälla, men längs den kilometerlånga sandbeachen bor förutom jag själv en italienska från Bergamo, en tysk hårdrockare från Berlin och två engelska damer. Man behöver inte trängas. Det lär emellertid bo fler turister några kilometer härifrån.



Onsdag 3 mars,

Mui Ne Beach - Nha Trang, buss


Ur DAGBOKEN;

Efter att ha konsulterat lokalbefolkningen inser jag att jag valt att cykla Vietnam i fel riktning. Hård motvind är cyklistens värste fiende och så här års blåser det nästan uteslutande från norr eller nordost. Och eftersom den ogynnsamma nordliga vinden håller i sig inser jag att det blir tufft att ta sig norrut utefter kusten. Det blir därför buss till Na Trangh.



Torsdag 4 mars 

Nha Trang – Dai Lahn,

Distans 86 km, körtid 5 tim. 17,5 km/tim. Hård motvind.


Ur DAGBOKEN:

När jag lämnar Nah Trang, hamnar jag efter cirka 90 kilometer i Dai Lanh - ett litet dystert fiskarsamhälle på sydostkusten.

De första 50 kilometrarna går ganska bra, trots en lätt motvind, men det är bara en stilla pust mot vad som skulle komma. Ty när jag hade drygt 30 kilometer kvar bryter helvetet löst! Jag cyklar rakt in i en piskande storm som drar in över bergen i nordväst.

Det påstås att det är uppemot 25-30 sekundmeter i kastbyarna. Jag har fullt jobb med att hålla mig kvar på såväl cykeln som vägen.

Vi pratar här om riksväg 1 mellan Saigon och Hanoi. Det betyder ju dessutom en hel del trafik. Mycket tung trafik, vilket i sin tur virvlar upp en massa turbulens. Varje gång jag får möte med en större lastbil eller långtradare, får jag hoppa av cykeln och försöka hålla mig kvar på vägen. Så håller jag på ett antal timmar tills jag slutligen når fram till genomfartsbyn Dai Lanh. Där fanns ett hotell. Ett Beach-hotell minsann. Det ligger någon kilometer utanför samhället och ser övergivet ut; Några förfallna kåkar, några stora söderblåsta fladdrande militärtält och en betongbunker  utgör själva hotellkomplexet!

Jag har inte mycket val, utan hyr ett rum. Den enorma beachen ligger kusligt öde.

Dessbättre är ytterligare ett rum i bunkern bebott. Ett sympatiskt äldre fransk-vietnamesiskt par, sedan tio år bosatta i Strassbourg, men på hemmabesök. Dessutom några av personalen som klarar sig fast vid en vindpinad veranda där det också finns en bar.


Klockan sju faller mörkret som en nedråsande ridå.

Jag trär på mig en pannlampa och läser några timmar och hoppas att den vansinniga stormen skall lägga sig under natten.


Fredag 5 mars

Dai Lahn – Danang, buss ca 500 km.


På morgonen blåser det än värre och dessutom har det börjat regna. Det är gråkallt och molnen är täta som fetvadd.  Ett desperat läge då jag inser att jag inte vill stanna kvar i trista Dai Lanh och att cykla är otänkbart. Jag packar mina grejor och lastar cykeln och bestämmer mig för att antingen dra iväg till den lilla järnvägsstationen och ta tåget eller försöka komma med en buss norrut.

Jag berättar om mina planer för mina vietnamesiska grannar. De hjälper mig att hejda en buss på väg mot Da Nang.


Det är en liten buss! Plats för nio passagerare. Vi är tolv. Cykeln hamnar på taket. Regnet tilltar och vägen blir allt sämre ju längre norrut vi kommer. Det går undan. Hastighetsmätaren pendlar mellan 100 och 130 km/tim men varje hel eller halv timme timme tar chauffören paus vid någon liten vägkrog. Mina medpassagerare vankar otåligt omkring medan chauffören och hans medhjälpare käkar och dricker risbrännvin och nojsar med servitriserna.

Chauffören är en munter kedjerökande gosse i svart skinnjacka. Hans munterhet beror antingen på risbrännvinet eller på att han via ett ivrigt mobiltelefonernade lyckats ”sälja” sina alltmer otåliga och klagande passagerare till en annan buss.

Ett tiotal mil söder om Danang stannar han därför vid vägkanten, skickar ut passagerarna i regnet och berättar kort, innan han slirar bort i en u-sväng, att en annan buss kommer att plocka upp oss, så småningom.

Vi väntar minst en timme i ösregnet. Det har redan blivit mörkt och hälften av passagerarna har liftat vidare när den andra bussen slutligen dyker upp.


Lördag 6 mars

Danang

ur ett MAIL:

Hej

Da Nang F.C. har hemmamatch ikväll. Från det nybyggda San Chi Lang Stadium, med plats för 28.000 åskådare, hör man då och då ett vrål av lycka eller suckar av besvikelse. Det är en division 1-match och hemmalagets stora stjärna är brassen Rogiero.


Kom till Danang (eller Da Nang, som det skall skrivas) i går kväll vid halv sjutiden. Det var kallt, mörkt och det regnade.

Det är inget vidare att komma in i en okänd stad när det är mörkt och då det dessutom är ganska sparsamt med gatubelysning. Nu kom jag ju för allt i världen med buss, men den stannade någon halvmil utanför stadens centrum, så det blev till att treva sig fram genom kvällstrafiken och försöka hitta någonstans att sova.

Jag hade fått ett tips om ett "guest-house" nere vid floden. Det visade sig emellertid vara fullbelagt så här på fredagskvällen. Man hade karaokekväll, vilket är populärt hos vietnamesiska ungdomar.

Fortsatte efter floden och med tanke på det ymniga regnet och mörkret valde första bästa hotell.

Det hette ”Hotel Elegant” och gjorde sannerligen skäl för namnet. Det var elegant, mycket elegant och dyrt, efter vietnamesiska mått mätt alltså! Det kostade 30 dollar!!!

Då ingick lite plockmat och läsk och öl från kylskåpet samt frukost.


Apropå Da Nangs hemmamatch. Da Nang F.C. vann!


(Det är inte bara det dåliga vädret som hindrat mig från att cykla. Jag har inte fått bukt med skavsåren i baken, föränn nu. Jag får nämligen klart för mig att det handlar om svampinfektion och via korrespondens med en läkare i Borås, får jag tips om lämplig behandling och förslag på medikamenter vars ingredienser skrivna på latin. Med detta i hand går till ett apotek i Danang och farmaceuterna där är snart på det klara med vad jag behöver. Ett par dagar senare är jag kvitt eländet i baken.)


Måndag 8 mars

Danang – Hué,

111 km, körtid 6 timmar, medel 18,5 km/tim


ur ett MAIL:

Hej

Befinner mig nu i den gamla kejsarstaden och Vietnams kulturella och intellektuella centrum Hue. 110 kilometer avverkade från DaNang. Och inte vilka kilometer som helst. Någon mil utanför DaNang kommer man till foten av ett gigantiskt berg. Enligt Lonely Planets reseguide "Cycling i Vietnam, Laos...etc." skrivs bl.a. "..first 13 kilometers of hard climbing and at least 5 kilometers of steep climbing".

Det avklarat kommer man till Hai Van Pass.

En amerikan som sitter intill mig när jag tar en paus på toppen, påstår att det kallas "the Pass of Clouds" och var en starkt befäst USA-bas under Vietnamkriget.

I dag står betongbunkrarna som ödsliga grå monument över ett förlorat krig med sina svart tomt gapande skyttevärn.

Det gick snabbt utför både med USA:s krig och cyklingen, men det blev ytterligare ett antal bergspass, som av Lonely Planets betecknar som "steep climbing... to hard climbing", innan man når Hué.



























HUÉ – Den kejserliga huvudstaden

Hué är en pulserande och livaktig stad, uppbyggd utefter strandbankarna på ömse sidor om Parfymfloden. Drygt 75 km söder om Riksväg 9 och som under Vietnamkriget utgjorde den gräns som skiljde Nord- och Sydvietnam.

På norra sidan av floden ligger Citadellet, mitt i stadens historiska centrum. Större delen av Hues viktiga monument, tempel och pagoder ligger i detta område.

Utefter floden södra sida ligger moderna bostäder och ett flertal eleganta restauranger och populära kaféer.

Några tennisplaner tar upp ett stort område i centrum, där lönnfeta äldre vietnamesiska män matas med bollar av några inhyrda ungdomar, som kastar boll efter boll över nätet. Tennismatadorerna sprider returerna som agnar för vinden.

På strandpromenaden utmed Parfymfloden går tre vietnamesiska småflickor längs kajen där färgglada drakbåtar ligger förtöjda. Flickorna har broderat sina tröjor med USA i stora bokstäver!

I samband med Tet-offensiven 1968 förstördes 80 procent av staden.


I närheten av mitt hotell hittar jag ett trevligt kafé. Det heter ”Brown Eye Café”, och gör sig inte bra i svensk översättning!

Här har backpackers och andra fyllt väggarna med tankar, mer eller mindre poetiskt. Det enda svenska jag hittar är "Heja Bajen" och "Halmstads BK är bäst". Verkligen skarpsinnigt, men slår inte följande tänkvärda poem:


"The say people look like their pets.

I think: People look like their country.

Vietnamese ladies are thin and sleek.

Australians are not!

Eller:

”I love Wales

In fact

I have always loved Sea Mamals.”


Nästa dag besöker jag Citadellet - det gamla kejserliga palatset.



Onsdag 10 mars

Hué – Dong Ha,

distans 75 km, körtid 3 tim 30 min, medel 21 km/tim


Fram till Dong Ha har jag en behaglig cykeltur på knappt 75 kilometer genom Quang Tri-provinsen, säte för USAs högkvarter ett av Vietnamkrigets mest bombade område. Det syns. Dels är de ödsliga sandslätterna som omger Highway 1 ärrigt av kratrar och lite överallt ligger det välputsade krigskyrkogårdar.


Framme i Dong Ha, visar det sig att jag kan ta nattbussen samma kväll till Hanoi. Jag väljer därför att slå ihjäl dan i den trista smugglarstaden Dong Ha och tar nattbussen kl.19.30.


Onsd/Torsd. 10/11 mars

Dong Ha – Hanoi, buss 


Ur ett MAIL:

Hanoi den 11 mars 2005

Kom hit i morse. Tidigt.

Bussen dök upp strax efter sju i går kväll. Busskillarna sa att det var fullt i bagageutrymmet och att jag inte skulle få plats med cykeln. Kändes inget vidare och jag hade ingen längtan att klämma en kväll och ytterligare en dag i denna av sandstorm och ett smugglarproletariat plågade flacka stad.

Till slut kom cykeln med!

Bussen var fullsatt. Vi var tre som kom ombord i Dong Ha, två vietnameser och jag. Vi hamnade tillsammans med två koreaner längst bak i bussen.

Fem man hopklämda på sista bänk. Till vänster om mig hade jag en vietnames i 35-årsåldern. Jag kallade honom Mr Bac Si (bac si = läkare), eftersom har var utbildad läkare i Paris. Han var lite bladig och pratsjuk när han kom ombord, tryckte i sig en grabbnäve praliner, ringde ett telefonsamtal, (till någon liten dotter tror jag, för han talade vad jag uppfattade som vietnamesiskt barnspråk) och somnade.


Det gjorde inte jag. Det var varmt och fuktigt och en flaska med kallt vatten jag placerat under sätet (ovanför motorn) var varmt, nästan hett, när jag skulle svalka strupen.

Nej, det blev inte mycket till sömn. Inte förrän klockan var framemot halv fem på morgonen. Då kom Mr Bac Si av misstag i sömnen åt något reglage, som gjorde att mitt ryggstöd med en smäll föll bakåt och hela sätet förvandlades till en behaglig bädd. Men det var så dags då!

Vi var framme strax efter sex i ett dimmigt och fuktigt Hanoi. På de stora infartsgatorna till staden löptränade folk, gjorde gymnastik och spelade badminton.


Jag cyklar in mot "gamla stan" där jag enligt information bör kunna hitta ett stort urval av hotell i olika kategorier. Jag valde ett lite flottare alternativ - hotell Classic på Luong Ngoc Quyen. Vad som är klassiskt med detta hotell vet jag inte, men för fjorton dollar får jag TV, en dubbelsäng, stor som en öken, varmt och kallt vatten, kylskåp med öl och lemonad och mysbelysning i form av en sänglampa. Den funkar inte för tillfället men påstås bli fixad innan kvällen. (Vanligtvis består belysningen på hotellen och gästhusen av lysrör i taket.)



Fred/Lörd. 13-14 mars.

Hanoi – Dong Ha, buss


Lördag 14 mars.

Dong Ha


Tillbaka i Dong Ha. Lämnade ett kallt och regnigt Hanoi i går kväll. Tolv grader och ösregn. Ett tropiskt ösregn, d.v.s allt regn kom på en gång.

Tar nattbussen. Fryser som en hund hela natten. Luftkonditioneringen har pajat och har låst sig på max cool. Som att övernatta i ett kylskåp!

Kom fram till Dong Ha vid halv sjutiden i morse. Grått och kallt, men nu när detta skrivs klockan elva på förmiddagen ser vädret ut att bli bättre.

Prognosen säger att det blir sol i morgon då jag drar mot Lao Bao och den laotiska gränsen.


Dong Ha är ett smuggelcentrum. Här till den stora bussterminalen kommer busslaster med folk som varit över i Laos och fyllt specialsydda västar och byxor med åtråvärda och efterfrågade varor. Varor uppenbarligen värda att riskera strängt fängelsestraff för.

Man undrar förstås då vad det är för varor som är så till den milda grad åtråvärda. Jo cigaretter och burkar med Red Bull energidryck!!!


I morgon, söndag, cyklar jag Riksväg 9, som var den åder genom den Demilitariserade Zonen som bildade gräns mellan Syd- och Nordvietnam under Vietnamkriget.

Så här skriver Wikipedia:

During the Vietnam War, Dong Ha was the location on a strategically important U.S. Marine Combat Base, outposted to provide surveillance of troops movements across the Demilitarized Zone (DMZ). Dong Ha was overrun on March 31, 1972, during the initial assaults of the North Vietnamese Easter Offensive.

I Dong Ha träffar jag en amerikan för vilken den demilitariserade zonen och Khe Sanh-basen är en affärsidé. Han guidar omkring Vietnam-veteraner på de tidigare slagfälten.

- Most of the veterans feel 5 percent sadness and 95 percent relief, svarar han på frågan hur de upplever återbesöket.


Räknar med att övernatta i Huong Hoa vid forna USA-basen Khe Sanh i morgon.





Söndag 15 mars Dong Ha – Huong Hoa (Khe Sanh)

Dist 65 km, körtid 3.50, medelh. 16,5!


Ur ett MAIL:

Jag försökte skicka mail från Dong Ha, när jag var där och på väg mot Laos, men Internet funkade inte. Det gick att skriva, men inte skicka. Här kommer det:


Jag lämnade Dong Ha som planerat trots att det regnade på morgonen och var ganska kyligt. Jag hade inte stått ut med att plaska omkring i Dong Ha ett dygn till.

Alltså upp på hojen och iväg mot etappens mål, Khe Sanh, eller som det numera heter Huong Hoa.

Efter 45 – 50 kilometer cyklar man ner i Quang Tri-flodens dalgång och mot Dakrong Bridge. Ett gigantiskt vägbygge pågår här och de sista 25-30 kilometrarna upp till Huong Hoa är uppför. En grusväg med makadamstort grovt grus, gropar och håligheter och brant uppför. Solen steker obarmhärtigt och bränner jorden till kanelbrunt damm. Det är i det här läget jag förmodligen blir överhettad. Överhettad i hjärnan.

Jag inser inte att jag är på väg att cykla rätt in i en katastrof!


När det är cirka 10 kilometer kvar passeras jag av en stor bolmade lastbil, tungt lastad med tegel. Den tuggar sig uppför på ettans växel och trots att jag på sin höjd håller 8-10km/tim så lyckas den knappt sega sig förbi.

Då slår dårskapen till och jag får den infernaliskt idiotiska idén att ta tag i bakre delen av bilen och låta mig bogseras.

Jag behöver bara öka hastigheten måttligt för att nå fram. Jag nappar tag tag i en tamp som förefaller fastknuten i baklämmen. Det är den inte.

Ty i samma ögonblick som jag får tag i tampen blir det ett jävulskt ryck och jag kastas i en vid båge över till andra körbanan.

Jag brakar handlöst ner i gruset och blir liggande ovanpå cykeln mitt på andra körbanan. SOM TUR ÄR KOMMER INGEN BIL I MOTSATT RIKTNING. DET HADE BETYTT DÖDEN!!!

Nu kom jag lyckligtsvis undan med att ha slagit i höger knä, höger armbåge och revbenen på högersidan smärtar och en del av glasögbågen har pressats in i köttet vid sidan om ena ögat.

Adrenalinet pumpar och jag rycker loss glasögonen och kastar mig upp på cykeln igen och cyklade som om jag vore drogad den sista biten uppför fram till Huong Hoa.


Tar in på ett litet skithotell som saknar elektriskt ljus (det gjorde för övrigt hela byn fram till klockan sex på kvällen) och vatten, vilket kom först vid åttatiden på kvällen. Så det blir ingen dusch.

I stället för att lägga mig och vila det skadade benet går jag ut i byn, som ligger insvept i dimma, rök och damm. En populär produkt på den lilla marknaden är metalldetektorer.

Landskapet här är dränkt i blod och metallskrot sedan kriget. En del försörjer sig på skrothandeln, vissa till priset av ett bortsprängt ben eller två. Området utefter hela DMZ och fortsättningen in i Laos, den del som var Ho Chi Minh-leden är sönderbombad, förgiftad och fortfarande full med odetonerade granater.


Slaget om Khe Sanh blev ett av de blodigaste och mest kända slagen från Vietnamkriget. Läs Wikipedia om Khe Sanh här.

Av Khe Sanhbasen återstår idag inte mycket mer än sand och gles vegetation. Basen var på sin tid uppbyggd av sandsäckar och inte mycket påminner idag om dess blodiga historia.

Käkar lite nudelsoppa på en liten familjerestaurang. Soppan ser ut som diskvatten, men smakar mycket gott.


På eftermiddagen har knät svullnat upp och är stort som en liten handboll. Men jag har ingen smärta i själva leden och kan sannolikt dra vidare mot Laos i morgon.



Några bild- och videosidor om Khe Sanh


Video Larry Burrows:

http://www.youtube.com/watch?v=Vc2U7nPwwCo&feature=related

Video Vietnam Battle for Hue:

http://www.youtube.com/watch?v=1tER3EDF7h8&feature=related

VIDEO:Vietnam War - Hue City 1968

http://www.youtube.com/watch?v=vDy0Z3HSkTE&feature=related

VIDEO Tet Offensive & Khe sahn vietnam war footage

http://www.youtube.com/watch?v=sL7N-aCtlLo&feature=related



                                            

REQUIEM

135 fotografer av olika nationaliteter dog eller försvann i samband med

kriget i Vietnam, Kambodja och Laos. Mediabevakningen och inte minst

bilderna från kriget kom att påverka opinionen såväl i USA som runt om

i världen och delvis också utgången av kriget.


En av dessa fotografer var ovan nämnde Larry Burrows, men det vore fel

att inte också nämna en av de många fotografer som verkade på den “andra

sidan”.

En av de 72 som offrade livet var bl.a. Luong Nghia Dung, som dog 1972 i

striderna kring Quang Tri. Det finns emellertid inte så mycket skrivet om de

fotografer som verkade för befrielsefronten och Nordvietnam. Man kan läsa

om dem i det utmärkta bildverket REQUIEM som är gjord till minnet

av dessa fotografer.


Längs Highway One och         Vietnamkrigets slagfält
Först hette det Museum of American War Crimes, därefter War Crimes Museum.
Nu heter det War Remnants Museum, men likafullt speglar museet det grova övergrepp USA begick i Vietnam under åren 1964–1975, under det s.k Vietnamkriget.http://en.wikipedia.org/wiki/War_Remnants_Museum_(Ho_Chi_Minh_City)http://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkrigetshapeimage_3_link_0shapeimage_3_link_1
På norra sidan av Parfymfloden ligger citadellet, mitt i stadens historiska centrum. Större delen av Hues viktiga monument, tempel och pagoder ligger i detta område. 
Hues många monument är sedan 1993 uppsatt på UNESCO:s Världsarvslista.http://en.wikipedia.org/wiki/Hu%E1%BA%BFhttp://en.wikipedia.org/wiki/Hu%E1%BA%BFhttp://en.wikipedia.org/wiki/Hu%E1%BA%BFhttp://en.wikipedia.org/wiki/Hu%E1%BA%BFhttp://en.wikipedia.org/wiki/Hu%E1%BA%BFhttp://en.wikipedia.org/wiki/Hu%E1%BA%BFhttp://en.wikipedia.org/wiki/Hu%E1%BA%BFshapeimage_4_link_0shapeimage_4_link_1shapeimage_4_link_2shapeimage_4_link_3shapeimage_4_link_4shapeimage_4_link_5

Dong Ha -är huvudstad i Quang Tri-provinsen. Här hade USA ett högkvarter under Vietnamkriget och var strategiskt belägen vid gränsen till Nordvietnam. Nu är staden ett centrum för smuggeltrafik!

Läs gärna Stefan N. Kochs sida på Internet om en resa utmed DMZ och Khe Sanh-basen.http://stefankochfoto.com/art_dmz.htmlhttp://stefankochfoto.com/art_dmz.htmlhttp://stefankochfoto.com/art_dmz.htmlshapeimage_5_link_0shapeimage_5_link_1shapeimage_5_link_2
Mui Ne Homesitehttp://www.muinebeach.net/general.htm
“Alla vill till Hanoi”
Läs Marianne Ahrnes reportage på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=738863&d=231http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=738863&d=231http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=738863&d=231shapeimage_7_link_0shapeimage_7_link_1

Den “glade” busschauffören

Hai Van Pass

San Chi Lang Stadium i Danang

Drakbåtar på Parfymfloden, Hué

Krigskyrkogård, Quang Tri

The Battle for Dong Hahttp://ehistory.osu.edu/world/articles/ArticleView.cfm?AID=73
Länk:
The Battle for Dong Hahttp://www.mcb11.com/1960_70erafiles/19967_69Coon1.htmhttp://www.mcb11.com/1960_70erafiles/19967_69Coon1.htmshapeimage_9_link_0shapeimage_9_link_1

Operan i Hanoi